Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kollektivet större än individen i Ohad Naharins "Three"

Publicerat onsdag 16 november 2016 kl 00.57
"Upprymdhet och påfyllda energidepåer!"
(3:15 min)
Three med Batsheva Dance Company
"Three" med Batsheva Dance Company. Foto: Gadi Dagon

Mr Gaga, det vill säga den israeliske koreografen Ohad Naharin, och hans Batsheva Dance Company gästspelar nu på Dansens Hus i Stockholm. Cecilia Blomberg var där och såg föreställningen "Three" från 2005.

Är den fortfarande angelägen 11 år senare?

– Ja, den har nog till och med klassikerpotential på det sättet att det verkligen är en föreställning som går rakt in i dansens hjärta. Förra gången jag såg Batsheva var det med ett mycket mer politiskt verk om Israel och muren. Men det här är en föreställning som tar ett kliv bort från det. Det är som ett eget blodomlopp som hyllar den mänskliga förmågan att ta sig bortom det möjliga.

Och Ohad Naharin använder dansarna som en orkester där alla har sin stämma. Två saker är viktiga. En tydlig känsla av att det är avgörande att det sker här och nu. Och där kollektivet - totalt 17 dansare - definitivt är större än den enskilda individen. Viket i och för sig också är viktiga ställningstaganden.

På vilket sätt är det då gruppen och rörelsen i sig som dominerar förställningen? Hur syns det på scenen?

– Ja, att fokus är helt på dansen understryks av att scenen är tom. Bara några rektangulära gråa skärmar i fonden och även dansarna är på många sätt ganska anonyma i enkla linnen, t-shirtar och byxor - men i lite olika färger vilket blir fint när de grupperar sig och rör sig i rummet. Och när det blir så här avskalat träder ju detaljerna fram. En rolig sådan är de direkt sakliga scenbyten som görs inne i föreställningen för att markera de tre delarna, olika temperament och musik, som bruksanvisningar framförda av ett filmat ansikte i en tv som bärs in av en av de manliga dansarna. Väldigt konkret, som att 200 spotlights lyser upp scenen, att mycket av koreografin nu är nere på golvet och att nästa parti är si och så långt.

Det kollektiva då. Det syns bland annat i hur koreografin ibland är i detalj synkroniserad, som om alla dansarna formar en enda kropp som rör sig över scenen. Det kan ju tyckas lite fantasilöst - men genom att kroppar i sig är olika så blir de små förskjutningar som uppstår ändå att gruppen skimrar och skevar och blir levande.

Sedan finns det något sympatiskt i att det inte görs någon direkt skillnad mellan män och kvinnor på scenen. De jobbar med samma rörelser. Det kommunicerar jämlikhet.

Vilken känsla bar du med dig efteråt?

– Upprymdhet och påfyllda energidepåer. För det är som också är speciellt med Ohad Naharins sätt att jobba är att det finns sådana tempoväxlingar i koreografin. En snabbhet. Det händer något nytt hela tiden. På sekunder kan det växla från yogaliknande nästan vilande lägen till att fylla hela scenen med en explosion av rörelse. Och det där ger ju en enorm energi i rummet. Som får extra tryck genom att det är så exakt rytmiserat.

Och så är det viktigt att ingen i kompaniet står över någon annan. Det är ett gäng individer. Som får vara det. Och som visar på att summan av alla dem kan bli något större.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".