Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION - LITTERATUR

Mördaren i barnkammaren. Naila Saleem om Leïla Slimanis roman Chanson Douce

Uppdaterat tisdag 6 december 2016 kl 12.31
Publicerat tisdag 6 december 2016 kl 07.00
Goncourtprisade Chanson Douce av Leïla Slimani
(2:47 min)
Leïla Slimani
Leïla Slimani

I år gick det prestigefyllda franska litteraturpriset Goncourt till fransk-marockanska Leïla Slimani för hennes roman Chanson Douce. Naila Saleem har läst.

P1 KULTUR. Naila Saleem om romanen "Chanson Douce" och filmen "Divines" – ljudet hittar du längst ned i artikeln

Bebisen är död. Så inleder Leïla Slimani sin roman Chanson douce. Det gick snabbt och han led inte får läsaren veta. Hans storasyster levde när ambulansen kom. Hon hade å andra sidan slagits för sitt liv som ett djur.

Den första sidan i romanen är effektiv både vad det gäller handlingen och språket. En brottsplats, två döda barn, en mor i chock. På de följande sidorna förstår man snabbt att mördaren är kvinnan som var satt att vakta de små.

Chanson douce är en berättelse om Frankrike idag; om kampen för att klättra uppåt i samhällshierarkin och vad som händer med den som upplever att den faller och att livet saknar möjligheter. Men det handlar inte bara om klass utan även om etnicitet, en fråga med stor sprängkraft i dagens Frankrike där invandrare och muslimer vittnar om ökande rasism och främlingsfientlighet efter de senaste årens terrorattentat.

Familjen Massé är på väg uppåt; pappa Paul arbetar med musik och mamma Myriam är advokat. När hon återgår till arbetet efter barnens födelse inleds sökandet efter barnomsorg och valet faller på Louise, en kvinna i fyrtio års åldern som såväl föräldrar som barn faller pladask för. Hon är en ängel, tröttnar aldrig på att leka, höjer inte rösten, lagar fantastisk mat och städar.

Det ovanliga med Louise är att hon är vit fransyska. Brukligt är annars att la nounou, alltså barnvakten, kommer från något annat land. Leïla Slimani använder Louises vithet som ett sätt att beskriva en människa i fritt fall, hon är så blek att hon till slut framstår som allt mer genomskinlig. Signalerna på hennes tilltagande galenskap finns där förstås men Paul och Myriam är så beroende av hjälp att de slår bort dem.

Det fenomenala med litteratur är som bekant inte bara det som sägs rakt ut, utan även det som utelämnas och det använder Leïla Slimani skickligt. Med en mening låter hon läsaren förstå att den framgångsrika Myriam har påbrå från något arabisktalande land. I ett Frankrike där araber upplever sig diskriminerade skickar en sådan subtilitet signaler om en annan möjlig maktordning. Och så Louise som nästintill personifierar bilden av det vita Frankrikes undergång. Men där finns också de eviga frågorna kring föräldraskapet. Ångesten över att inte räcka till och behovet av att få vara fri. Vad gör dessa barn med oss egentligen?

 Leïla Slimani föddes i Rabat i Marocko och debuterade 2014 med romanen Dans le jardin de l'ogre. Chanson douce är Leïla Slimanis andra bok. Den finns än så länge bara på franska.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".