Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Norsk 90-årig healer i "Mannen från Snåsa"

Publicerat fredag 25 november 2016 kl 15.28
P1 Kultur: Nina Asarnoj om "Mannen från Snåsa"
(7:17 min)
Snåsamannen - Joralf Gierstad - i aktion.
Snåsamannen - Joralf Gierstad - i aktion. Foto: Folkets bio

"Mannen från Snåsa" handlar om en norsk 90-årig healer, Joralf Gjerstad som i sextiofem år träffat sjuka och skadade människor och ibland lyckas hjälpa dem.

"En film om hopp". Lyssna på en intervju med regissören Margreth Olin

170.000 besökare har sett "Mannen från Snåsa" i Norge, så intresset för denne kroppens trollkarl är stort. Joralf Gjerstad har varit aktiv i 65 år, men är nu 90 år gammal och har inte tagit emot någon patient sedan 2009. Regissören Margreth Olin har helt enkelt övertalat honom att ta emot 22 nya, slumpmässigt utvalda patienter för att kunna dokumentera hans arbete i filmen. Och det var inte svårt att hitta intresserade. I Norge är han en riktig superkändis och skarorna som vädjar om hans hjälp med sjukdom, smärtor och ångest fortsätter att vara enorma. Även om hans arbete bland många förstås är högst kontroversiellt.

Ja, Nina Asarnoj, du har alltså sett Snåsamannen, vad är det här för film?

–Ramhandlingen är djupt personlig. I klipparbetet med filmen "Mannen från Snåsa" får Margreth Olin plötsligt ett samtal som dokumenteras, för parallellt pågår inspelningen av en film om hennes klippare. Vi ser henne alltså sitta vid datorn, hastigt resa sig upp och gå några steg bort ur bild och hör sedan när hon får beskedet om att hennes man fått en stroke. Så hela filmen igenom undrar man hur det har gått för honom. Men rent konkret består filmen sedan av en lång parad, 22 stycken, helt slumpmässigt valda patienter som kommer till en soffa i ett rum som ser ut som ett sådant där allrum på ett välskött äldreboende. Och de flesta historierna är gripande och intressanta, men det blir alldeles för många och berättandet är alldeles för statiskt.

Men vad gör Snåsamannen egentligen? 

–Han är lite som en hästhandlare eller båtbyggare, han scannar av hela människan, letar efter sjukdomar och smärtpunkter men läser också av patienten lite som en spådam eller terapeut och ställer en diagnos, både kroppslig och psykisk. Men det som jag tolkar som hans verkliga kraft är att han är så enormt kärleksfull. Han är också noga med att säga att han har stor respekt för läkarvetenskapen, så fort han upptäcker sjukdom skickar han folk till doktorn.

Om nu Snåsamannen nu inte kommer att gå till dokumentärhistorien som film betraktat, vad gjorde den ändå intressant?

–Ämnet i sig är förstås superintressant, det är klart man undrar om healing kan fungera och vad det är för mystiska krafter Snåsamannen besitter. Men det som saknas i filmen är kritiska frågor och en mer vetenskaplig diskussion om vad det egentligen är han håller på med, vad alternativmedicinen kan åstadkomma. 

Det mest gripande är förstås människorna i filmen, alla de öden som fladdrar förbi. Traumatiska barndomar, medfödda skador och olycksfall som begränsar deras liv. Som den unga flicka som plötsligt kan sträcka händerna över huvudet efter att knappt ha kunnat vrida på huvudet! Det kanske är tillfälligt och rena placebo-effekten, men likväl intressant. Att få närstudera hur mötet med en kärleksfull människa fungerar så otroligt förlösande, det är fascinerande att få se.

Du är ju också väldigt förtjust i Margreth Olins film Kroppen min, berätta lite om den, finns det någon koppling mellan dessa båda filmer.

–Ja, den utgår ju från henne själv på samma sätt, hon ställer en fråga och låter filmen lösa upp och svara på den. I "Kroppen min" är frågan "När började jag hata min kropp och varför?" I "Mannen från Snåsa" vill hon få hjälp med att återupptäcka det goda mötet mellan människor och få tillbaka tron på mänskligheten. Hon har sett för mycket lidande när hon arbetat med sina senaste filmer, som med dokumentären "Dom andra" om flyktingbarn som fasar inför sin artonårsdag då de kommer att utvisas. Hon vill få hjälp av Snåsamannen med att få tillbaka hoppet.

I "Kroppen min" berättar Margreth Olin om hur en väninna till mamman sagt något om hennes fula fötter och hur det påverkat hennes självbild sedan dess. Hur vissa personer integrerar omgivningens dumhet och förakt och gör det till sitt eget. Förvandlar det till självförakt. Och där finns en tydlig parallell till "Mannen från Snåsa" - för många av personerna som kommer till honom hatar också sig själva, och är helt insnärjda i olika konstiga föreställningar om hur dåliga de är, som till exempel en ung kvinnlig skådespelare som lider av en fruktansvärd oro och ångest. Hon sitter i Snåsamannens soffa i en sommarklänning och liksom vibrerar av kronisk skam över sin egen existens. Då kanske ett sådant här möte med en väldigt kärleksfull, seende och klok man som Joralf Gjerstad kan förändra något på riktigt.

Margreth Olin var senast aktuell här i Sverige med dokumentären ”Dom andra”, som handlade om unga flyktingar som med fasa väntade på sin artonårsdag då de skulle bli utvisade från Norge. Hon har också gjort den mycket personliga ”Kroppen min” om hur framför allt andra kvinnor, fått henne att hata sin kropp. Och så spelfilmen ”Engelen” med Maria Bonnevier i huvudrollen som en ung missbrukande mor.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".