Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Den sista måltiden" restaurerad efter halvt sekel i geggamoja

Publicerat måndag 28 november 2016 kl 10.09
"Leränglar från hela världen skovlade gyttja ur Uffizierna"
(12 min)
Återinvigning av Giorgio Vasaris "The Last Supper" i Florens efter restaureringen.
Återinvigning av Giorgio Vasaris "The Last Supper" i Florens efter restaureringen. Foto: Maurizio Degl' Innocenti

Applåderna dånade i Basilikan Santa Croce i Florens när Giorgio Vasaris "Den sista måltiden" från 1500-talet som legat skrumpen, sprucken och död i årtionden - det värsta fallet i konsthistorien - kunde hissas upp igen, skimrande och hel. Det sista skadade verket från den fasansfulla översvämningen 1966 är lagat.

Ser man på svartvita sextiotalsfoton eller grynig journalfilm från den dagen liknar den grå uppiskad vispgrädde, eller ett väldigt anfall av simmig havregrynsgröt, de kubikton efter kubikton av järngrått vatten som pressar sig över flodbanken, tafsar och kladdar undersidorna av Florens välvda broar, sköljer ner längs gränderna och gurglar sig genom botten och källarvåningar. Det hade regnat i dagar när den uppsvällda Arno tills sist inte gick att hålla tillbaka och den 4 november spreds guld, grönsaker, kristallkrononor, döda katter, Fiatbilar, antikviteter och ovärderliga böcker längs med gatorna i Florens. Hela stan klättrade upp på de övervåningarna och stirrade på sin flod. I chock.

   Det var dock långt ifrån första gången som Arno tappade tålamodet med regnet och dränkte stan. I augusti 1333 hände det, 1547, 1553, 1589, 1676 vällde floden över, 1758 kom översvämningen just när skadorna från den 1740 hade lagats. Och så igen 1761. Då fick storfursten Francesco Stéfano nog och förstärkte vallarna litegrann, tills – smack – vattnet flödade över stan igen i november 1844.

November är en farlig månad i Florens. Mellan 1865 och 1870 var Florens huvudstad i Italien och man tog som det heter i vår samtid "mer av ett helhetsgrepp" på Arnos låga vallar och smala midja, tåligare hus byggdes, och själva floden riktades om en aning. Lite rakare fick hon bli. Och lugnet spred sig över staden. Sådant där hände förr, nu är nu. Och i godan ro fylldes staden av fler bilar och flera turister. Bibliotekarierna gick sina tysta rundor bland handskrifterna och i stillsamma museikorridorer på bottenvåningar, första våningar och andra våningar andades, inte ett dugg oroliga, rad på rad av dukar, skulpturer, fresker, pannåer och krucifix.

   Tillfälligt undanstuvad i en källare lite lätt lutad mot en vintunna stod medeltidskonstnärens Cimabues mäktiga Crucifix från slutet av 1200-talet, med sin plågade frälsare med spänt uttvingade armar, verket som kallats inledningen på renässansen på humanioran. Och den där natten i november 1966 när regent plötsligt föll så hårt och floden Arno bestämde sig för att skämta grymt med sin stad igen hade ingen enda av dem gummistövlar.

Senare visade de sig att vattennivåerna översteg med fler decimeter rekordöversvämningarna 1333 och 1557. Men den här gången hade vattnet varit blandat med innehållet i stadens oljepannor...

   Marco Grassi, idag konstkonservator i New York, satt i sin villa i Lugano när rapporterna om den oljiga soppan som nu nådde över första våningen på Palazzo Pitti strömmade in. Han slängde sig i bilen och körde mot Florens som en dåre i tolv timmar, hela tiden stoppad av militärposteringar. Väl framme drog han på sig stövlarna och klafsade fram till Uffzerna där stinkande iskall geggamoja täckte källaren och undervåningen, en halv miljon ton lera hade floden lämnat. Befolkningen i Florens uppgick till ungefär en halv miljon. Militären kom - alla hade med sig varsin liten skovel.

120 fresker 300 pannåer, 500 skulpturer, 800 dukar stod i vatten och över en miljon dyrbara böcker låg i gråa klumpar huller om buller.

   Michelangelos Bacchus och hans tidiga David var genomblöta. Hur mådde Ghibertis Paradisets portar? Och Donatellos träskulptur Magadalena? En Cimabue såg flyta längs med floden och i Santa Croce, basilikan från 1296 som stått under tre meter vatten, såg det ut som en krigszon.

Medan en del florentinare lämnade staden strömmade de så kallade leränglarna in från hela världen, dessa dagar i november, idealistiska konststudenter, arbetare och ingenjörer drogs dit och stod till knäna i vatten för att lyfta, bära, torka och gräva fram böcker, skärvor och bilder ur kladdet. Många beskrivningar finns av den förhöjda tiden efter översvämningen, en sällsynt känsla av att Florens konst var allas, Europas gemensamma museum, som nu stank.

  Giorgio Vasaris Sista måltiden som tittade fram när de grå vattnet sjönk undan 1966, beställdes en gång av nunnorna i Murate-klostret i Florens och vad de fick var på fem pannåer. En realistisk och chockerande modern betraktelse över Jesus och hans lärjungar som drar in betraktaren mot tomrummet runt Kristus. När klostret stängde fick den så flytta till den stora Santa Croce-basilikan.

Men tillbaka till den där, den genomblöta oändligt skitiga novemberdag1966 dagen efter översvämningen. Där stod alltså Grassi omgiven av sin entusiastiska leränglar, men amatörer var de allihopa och vad skulle han börja?

Som han sa många år senare: "Vi hade ett krismöte men ingen kunde resa sig och säga: Yes vi har en florentinsk 1300-tals triptyk som varit dränkt i två timmar i oljeblandat vatten här, jag vet exakt vad vi ska göra!"

   Men okej, marmorn kunde vänta, tänkte han, men pannåer som svällt skulle dö om inget gjordes. "Den sista måltiden" hade vid de laget stått i vatten i tolv timmar så beslutet blev: "Skydda de målade ytorna, den färg som är kvar!"

 Tunna japanska konserveringsark lades över blöta målade ytor, när de tog slut använde leränglarna hushållspapper allt för att färgen inte skulle falla av helt. Men vad ingen visste var att det skulle ta 40 år innan nån räknat hur man få loss intorkat papper.

Och som förutspått: Träet torkade, krympte och under det illhårt limmade pappret uppstod sprickor, bucklor, snedheter och Giorgio Vasaris  "Sista måltiden" blev ett svartnat lik. Som gömdes om än inte glömdes i ett förvaringsutrymme, ett hopplöst fall, de värsta någonsin, som en lite vemodig, kliande irritation.

Men så 2004 flyttades verket iallafall, till Opificio delle Pietre Dure de Restauro - ODP. En gång grundat av Ferdinand I av Medici, nu Italiens första moderna restaureringslaboratorium, där de första stegen togs att med liten, liten pensel och röntgen i alla fall se hur det stod till med den gamla damen, allt under ledning av den dynamiske Marco Ciatti. Denne nu mycket glade kunde man se vid återinvigningen.

2010 gjorde Getty Foundation en särskild satsning på pannåmålningar och bidrog med hundratusentals dollar och en liten superexpertgrupp som tillsammans med yngre lärjungar skulle utveckla helt nya metoder för att rädda det oräddbara.

Och det har man gjort. Exakt hur varje fas, kemikalie, röntgen kontrollerad ifyllnadsprocess har sett ut för att återställa målningen i dess nu närmast perfekta skick det är något av en yrkeshemlighet.

Men inget hade skett med den nu vackert restaurerade ytan på den sista måltiden som nu glöder under tacknocken om det inte varit för Ciro Castelli, idag en av världens bästa konservatorer. 1966 var han en 23-årig snickare i Florens, mycket bekant med träslagen runt staden. Efter decennier av hopplöshet utvecklade han sakta men säkert en metod att med minimala träkilar från den poppelstam som ursprungspannån en gång skurits ur, fylla ut och fylla i dess baksida, och genom att tillåta två sorters rörelse i det sköra träet fick pannån till slut tillbaka sin ursprungliga form från 1540-talet.

Baksidan på Vasaris restaurerade "Sista måltiden" ser tydligen ut som en modernistisk mosaik. Ett konstverk i sig kanske?

Men för den lycklige Marco Ciatti på den välbevakade högtidliga återinvigningen, han som med sitt team av från The Getty Foundation och med extra pengar och kraft från modehuset Prada, han som så att säga penslat och röntgat, lagat och helat mot klockan för att få detta sista och största och mest komplicerade verk färdigt till jubileumsdatumet i november, femtio år efter katastrofen, för honom är det under applåder långsamma upphissande av det gamla mästerverket  helt enkelt en seger. För Florens, för tekniken, för restaureringskonsten, men kanske mest till sist över den där översvämningen 1966. Den värsta som drabbat stan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".