Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vackert men genomskinligt i "Fyren mellan haven"

Publicerat torsdag 1 december kl 06.00
Emma Engström: "Naturen är filmens verkliga huvudperson"
(2:47 min)
Bilden föreställer filmen Fyren mellan haven.
Michael Fassbender, Alicia Vikander och den nyzeeländska naturen gör huvudrollerna i "Fyren mellan haven".

En fyr mellan två hav. En fyrvaktare och hans fru. Ett barn. Och en förkrossande hemlighet. Det är ingredienserna i dramat "Fyren mellan haven", med Alicia Vikander och Michael Fassbender.

Janus heter fyren mellan Indiska oceanen och Södra ishavet. Det är en påhittad plats, karg och oändlig, dit den plågade före detta soldaten Tom (Michael Fassbender) efter första världskriget söker sig för att vara ifred med sina skuldkänslor. Han har sett för mycket död. Här kan han inte såra någon.

Men livet är som det är, och han träffar en ung kvinna, Isabel (Alicia Vikander). Och skulden är som den är, oavsett hur mycket man betalar av kommer det ny. Och som Janus-metaforen visar, finns i berättelsen två olika perspektiv på vad som är rätt och fel.

Tråden i regissören Derek Cianfrances filmatisering av M.L. Stedmans roman är röd, glänsande och rak. Inte trasslig och ihopknuten på oväntade ställen, som i hans tidigare filmer, som Blue valentine.

Det är inte helt lyckat att han väljer att berätta rakt och kronologiskt. Eftersom vi får vänta länge på filmens konflikt, ett gigantiskt moraliskt dilemma, blir inledningen mest sentimental. Och för att handla om hemligheter är filmatiseringen helt enkelt väl genomskinlig.

Den som drabbas mest av detta är Alicia Vikander, som inte mäktar göra en verklig person av sin Isabel. Vem är hon, mer än en kvinna som efter flera missfall förlorat sin moraliska kompass? Vad drömmer hon om, mer än ett barn?

Men det är en oerhört vacker film, och varje bild till brädden fylld av bultande romantisk och självuppoffrande kärlek. Fotografen Adam Arkapaw, som står bakom fler av de senaste årens mest uppmärksammade australiska filmer, gör den ny zeeländska naturen till filmens verkliga huvudperson. En dubbelnatur som ena stunden är frustande farlig, och nästa vänlig och självlysande.

Jag hade gärna dröjt kvar där längre, bland vardagsrutinerna vid fyrvaktarhuset och vädrets skiftningar.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.