Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – FILM

"Jag, Daniel Blake" – stilsäker kamp mot arbetsförmedlingen

Uppdaterat fredag 9 december 2016 kl 05.22
Publicerat fredag 9 december 2016 kl 05.22
Nina Asarnoj: "En historia från välfärdssamhällets nedersta krets"
(2:47 min)
"Jag, Daniel Blake"
1 av 3
"Jag, Daniel Blake" av Ken Loach Foto: Scanbox
"I, Blake" av regissören Ken Loach
2 av 3
"I, Blake" av regissören Ken Loach
"Jag, Daniel Blake" av Ken Loach
3 av 3
"Jag, Daniel Blake" av Ken Loach Foto: Joss Barratt

”Jag, Daniel Blake” är en stark vardagsberättelse om den hjärtsjuke snickaren Dan och den ensamma mamman Katie som möts i vrede på arbetsförmedlingen.

Titel: Jag, Daniel Blake
Regissör: Ken Loach (Family Life, Ladybird Ladybird, Carlas sång)  
Skådespelare: Dave Johns, Hayley Squires m.fl.
Genre: Drama
Betyg: 4 av 5

Katie och Daniel har funnit varandra på samhällets botten. Den moderna helveteskrets av lysrörseld, där avgrunden består i linoleummattan mellan handläggarnas skrivbord på arbetsförmedlingen i Newcastle.

Daniel är en 59-årig snickare som nyligen fick hjärtinfarkt men som fått avslag på sin begäran om sjukpenning och nu måste söka jobb.

Katie är ensamstående med två små barn, en modern minifamilj som tvångsförflyttats av myndigheterna till Newcastle från Londons lägenhetsbrist.

Nu står hon med tolv pund på fickan och försöker förklara för en prydlig handläggare med blond hjälmfrisyr att hon är ny i stan, att hon faktiskt inte hittade, och att det är därför hon är sen till mötet.

Redan från förtexternas svarta bakgrund och enbart ljudet av telefonsamtalet mellan den hjärtsjuke Dan och den anonyma, medicinskt okunniga frågekvinna som genom ett poängsystem ska avgöra om han är berättigad till sjukpenning eller ej, redan då vet vi vilka som är förlorarna.

Människorna mot myndigheterna. Formulären mot verkligheten. Frågemaskinen mot en riktig läkares omdöme.

Både svartvitt och övertydligt och ändå helt igenkännbart från nyhetsflödet.

Ken Loach berättar ännu en gång om dessa närmast arketypiska orättvisor. I bilder som går nära kakelväggarnas mögliga fogar, som fångar loftgångarnas formlösa, trasiga vardagsarkitektur. Där granngnabbet om en svart sopsäck med illaluktande matrester, ändå får representera äkta relationer.

Ibland tycker jag att Ken Loach upprepar sig, att han är ett slags arbetarklassens Woody Allen, en regimaskin 80+, som bara levererar exakt den film man förväntar sig.

Samtidigt är det hans enkelhet som fascinerar, hur snabbt och skickligt han tecknar Dans och Katies porträtt, hur deras olycksbaserade vänskap, omedelbart blir åskådarens angelägenhet. Och vem skulle annars berätta dessa omoderna historier från välfärdssamhällets nedersta krets, om inte Ken Loach gjorde det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".