Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

OEI djupdyker i det stora gröna

Publicerat måndag 2 januari kl 09.58
Fantasilandskap, maskrosorange, gerillaodling.
(6:08 min)
Arboretum, Floby
Arboretum, Floby Foto: Ur OEI

Hur skapar man en trädgård i rörelse? En av tusen frågor i tidskriften OEI:s nya nummer "Grön våglängd: trädgårdar, parker, växter".

Om sina förmödrar i 1800-talets Kalifornien skriver författaren Joan Didion: När de inte kunde komma på något annat att göra flyttade de återigen tusen eller två tusen kilometer och odlade med hjälp av fröpåsar som de haft med sig från förra stället upp en ny trädgård: bönor och squash och gröna ärtor. Det förflutna kunde de göra sig av med, barnen kunde begravas och föräldrarna lämnas men fröpåsarna tog de med sig.

Just det här citatet är inte med i tidskriften OEI:s nr 73-74 med titeln ”Grön våglängd: trädgårdar, parker, växter.” Eller vad vet jag, kanske det döljs där inne i den snåriga notapparaten någonstans. Det kan vara en alltför simpel metafor men man måste ströva genom denna textmassa, stanna upp här och där, jaså, var det så det gick till att anlägga Central Park, en särling skapar en stenpark i Västmanland, vilka är de vagaboderande växterna som frodas på de av människorna övergivna platserna?

En dikt av Johan Jönsson hackar fram de märkligaste färgblandningarna på trädgårdspaletten: från: Jag är där i vårt vi. Maskrosvitt. Maskrossvart. Vi är där vi vårt tämjt vilda. Grönt. Maskrosorange. Vi låter grönskan växa lite som den vill. Blått. Dvalovitt. Över: Vi hör den i vår kärlek: Youpornrött. Youpornhudbeige. Egentligen kanske man kan stanna i Johan Jönssons knappt anlagda och samtidigt alltid på väg att växa igen Viggeanska trädgård: Evolutionsgrönt. Solbeige.

Det eviga kretsloppet. Andarna håller på med sina göromål bortom människans synfält. Konstnären Marja-leena Sillanpää har under sina promenader hittat en väldigt liten park mellan hyreshusen som hon skriver om i ”Träd som håller himlen uppe, människor som blir träd, träd som blir människor”: Att förnimma det förbisedda. Att från parkbänken vila, så att jag endast ser himmel. Att möta ett förtätat ögonblick av oändlighet. Ofta passerar jag en liten park mellan hyreshusen, inte långt från huset där Nelly Sachs bodde. Parken upptas i stort sett av en torrlagd fontän. Det är ingen park längre. Det är en dörr, som öppnas i natten.

Så där är det i ”OEI:s Grön våglängd”: Allt är samtidigt på väg upp och ner, abstrakt och jordigt. Mätsystem möter omätlighet. Handfasta råd om hur skapa en trädgård i rörelse. Det är som hos Didions förmödrar: Stick ner handen i fröpåsen. Och vänd på jorden. Och gör ingenting förrän nästa vår. Eller som Derrida säger i en intervju som svara på frågan vad en urban park är: ”Jag skulle behöva tänka igenom allting igen.”

Men kvar är lantbrevbäraren Frans Johan Gegerfeldts mer än hundra år gamla Arboretum: Tvåhundratjugo olika lövträd, barrträd och buskar på gensträvig ljungmark. Och kvar är det som aldrig blev och kanske var bara ämnat för tanken: Skisser till The vanishing-point garden, den artificiella och den illusoriska trädgården. Och det kanske inte är någon slump att en fackbok som ”Trädens hemliga liv” om hur träd hjälper och stöttar och kommunicerar med varandra denna säsong blivit en bestseller. Maurice Maeterlinck skrev 1907 om blommornas intelligens. OEI:s Grön våglängd” sticker också som en gammal taggig vresros, bjärtrosa och outhärdligt grön, nästan omöjlig att titta på och att sammanfatta.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".