Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION: TEATER

Visuell och allvarlig Mio, min Mio

Publicerat tisdag 20 december 2016 kl 07.57
Anneli Dufva: "Kristina Lugn är förstås varsam med Astrid"
(2:38 min)
Tove Edfeldt som Mio och Bahador Foladi som Jum-Jum i Mio, min Mio. Foto: Petra Hellberg.
1 av 2
Tove Edfeldt som Mio och Bahador Foladi som Jum-Jum i Mio, min Mio. Foto: Petra Hellberg.
Bahador Foladi, Tove Edfeldt och Christer Fant i Mio, min Mio
2 av 2
Bahador Foladi, Tove Edfeldt och Christer Fant i Mio, min Mio Foto: Foto:Petra Hallberg

Astrid Lindgrens älskade Min, min Mio är Stockholm Stadsteaters stora familjesatsning inför helgerna. Sofia Jupither har regisserat.

Titel: Mio, min mio av Astrid Lindgren, i dramatisering av Kristina Lugn
Plats: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm
Regissör: Sofia Jupither
Skådespelare:Tove Edfeldt, Bahador Foladi, Eva Stenson, Gerhard Hoberstorfer, Julia Marko-Nord, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Jonas Blixt, Magnus Hammer, Odile Nunes, Shebly Niavarani, Christer Fant, Jörgen Thorsson, Oskar Laring  m fl
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Julia Przedmojska
Ljus: Linus Fellbom
Kompositör: Joakim Unander

Det är tredje gången jag ser Mio, min Mio på scenen. På en stor scen. Och, jag inser att den grundläggande svårigheten alltid finns där. Den att till scenen överföra en bok som börjar med en gosses inre längtan och ensamhet och sedan blir till en storslagen saga om kampen mellan ont och gott.

Kristina Lugn är förstås varsam med Astrid. Och Sofia Jupither är inte heller rädd för allvaret, inte rädd för stillhet. Hon vill få det att handla om alla de barn som saknar en plats att känna sig trygga och hemma på.

Och så blir det. För vem kan väl låta bli att känna med Bo Vilhelm Olssons längtan efter en far? Och här får Tove Edfeldts röst förmedla det genom högtalare, som en inre monolog, i början – när Bosse sitter där, med röd luva, på sin bänk i Tegnerlunden.

 "Jag var bara ett år när jag kom till farbror Sixten och tant Edla. Min mamma dog när jag föddes och min pappa har aldrig hörts av. Farbror sixten och tant Edla säger att det är för att han inte bryr sig om mig."

 Ja, Tove Edfeldt är rak och klar som Bosse som blir Mio när han kommer till Landet i fjärran. Där finns hans fader konungen – en trygg Gerhard Hoberstorfer och där finns ju Jum-Jum, misstänkt lik kompisen Benka hemifrån stan – spelad av en oerhört charmig och rolig Bahador Foladi.

Ändå händer det igen att själva äventyret på scen har svårt att få någon egen inre dynamik - det finns något statiskt över hur kampen liksom ska ta sig från station till station.

Men – det kompenseras till stor del av den tydliga viljan till allvar och av att det är visuellt storslaget och stämningsfullt.

Erlend Birkeland står för scenografin, i nära samarbete med ljussättare Linus Fellbom och de utnyttjar scenens rymd och djup. Det är skuggor, skyar och det är de svarta klippor som är både berg och borg.

Det är ny musik av Joakim Unander och en Per Oscarsson-lik, skev och sorgsen Riddar Kato, gestaltad av Jörgen Thorsson. Han som i den sista striden vill att Mio ska hugga genom hans hårda hjärta av sten – det som skavt så länge.

Och när barnen befrias i slutet – då gryr också solen i fonden.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".