Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – FILM

"Lion": Starkt om adoptionens pris

Publicerat torsdag 22 december 2016 kl 06.00
Naila Saleem: "Den här är en film som går rakt in i mig"
(2:44 min)
Pojken Saroo i filmen "Lion" av Garth Davis
Pojken Saroo i filmen "Lion" av Garth Davis Foto: Mark Rogers/ Scanbox

Filmen "Lion" berättar historien om den indiske pojken Saroo som kom bort, adopterades av ett australiensiskt par, men som aldrig glömde sin mamma och bror.

Filmens titel: Lion
Regissör: Garth Davis
Skådespelare: Dev Patei, Nicole Kidman, Sunny Pawar m.fl.
Genre: Drama
Betyg: 4 av 5
Övrigt: Bygger på den självbiografiska romanen "A Long Way Home" av Saroo Brierly  

Lille Saroo vill vara så där stor och duktig som bara femåringar kan och hjälpa sin bror att tjäna pengar. Mamman bär sten för att försörja sina barn, någon pappa syns inte till.

Så händer det som faktiskt händer tiotusentals barn i Indien varje år. De kommer bort. Saroo går ombord på ett tåg och kan sedan inte komma av förrän tåget åkt en sisådär 160 mil. Då är han i Calcutta och kan inte göra sig förstådd. Han kommer ju från det hinditalande Indien, i öster pratar de bengali. Och vad heter mamma nu på riktigt? Och byn?

Garth Davis visar ett Indien långt ifrån turistbroschyrerna. Det är fattigt, hårt; barn utnyttjas på alla de sätt. Saroo har tur som slipper därifrån och får en ny chans i livet. Eller? Längtan efter mamma och storebror försvinner inte trots adoptivföräldrarnas intensiva kärlek.

Davis film visar på det svåra i att vara adopterad, i att känna trycket på att leva upp till det nya samhällets förväntningar. Det finns en adopterad bror till i familjen. Hans bagage är för tungt och svårt för att det ska kunna bli ett lyckligt slut.

Det här är en film som går rakt in i mig, som ställer frågor om barns levnadsvillkor i en av världens största demokratier, och om hur vi ser på den andre den icke-vite.

Jag har svårt för mamma Sue, ypperligt spelad av Nicole Kidman och hennes syn på adoption. Det visar sig att hon redan som ung flicka bestämt sig för att adoptera som hon säger ett brunt barn, för det finns så många som behöver få ett bättre liv. Den här vit-räddar-brun-grejen är lite för stor och svår för att bara lämnas därhän så här i tider av rasifieringsdebatt men det är just vad regissören Garth Davis gör när han inte låter sina rollfigurer problematisera mamma Sues värderingar.

Den vuxne Saroo börjar i vilket fall med hjälp av Google earth och beräkningar av indiska tågs hastighet att försöka hitta tillbaka till sin by och sin biologiska familj. Det är en fröjd att följa hans resa. Och jag kan inte nog lovprisa Dev Patel som spelar den vuxne Saroo och lille Sunny Pawar som gör 5-åringen. Och det fantastiska fotot, det här är en filmpralin man inte bör missa i jul.

Det här betyder våra betyg

Kulturnytt i P1 betygsätter sina film- och albumrecensioner enligt följande betygsskala:

Överkryssad: Oacceptabel

Betyg 1: Dålig

Betyg 2: Mindre bra

Betyg 3: Godkänd

Betyg 4: Mycket bra

Betyg 5: Lysande!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".