Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
ESSÄ

Andra världskriget, familjeminnen, tågresor och Bachs passionsmusik.

Publicerat måndag 2 januari kl 09.00
Per Feltzin: "Jag är skyldig. Jag är inte skyldig."
(30 min)
Ett verk av Elisabeth Moritz
”Ostsee, 1930". Ett verk av Elisabeth Moritz. www.elisabethmoritz.com

Vid årsskiften brukar man både se framåt och bakåt, göra planer och minnas. I en halvtimmes lång essä tar en av våra egna medarbetare spjärn mot andra världskriget, familjeminnen, tågresor och Bachs passionsmusik.

Jag tänker ofta på den där underbara förbannade ryska kulan.

När Tredje rikets soldater anföll bundsförvanten Sovjet den 22 juni 1941, retirerade de sovjetiska soldaterna. Men samtidigt grävde de ner enstaka krypskyttar, gömda, kvarlämnade för att orsaka skada och sedan dö.

När min pappa, i den tyska armén, hukande reste sig för ta över en död soldatskollegas kulspruta fick den ryska krypskytten in en fullträff. Kulan gick in vid lårbenshalsen, for igenom kroppen och stannade i vänster överarm.

Min pappa var 21 år. Första tanken, sa han sen, var: "Skönt. Nu är kriget över för min del". Sedan förlorade han medvetandet. Några timmar senare vaknade han av ljudet från motorer. "Hör jag ryska röster är livet över helt och hållet", tänkte han.

Det var tyska röster han hörde.

Där börjar också min resa. I juni 1941 överlever han och jag föds - som en möjlighet.

Den underbara förbannade kulan kunde ha dödat där.

Den kunde också ha missat helt och låtit min pappa gå frisk och stark mot Moskva eller Leningrad. Och dö där.

Kulan räddade mitt liv.

"Ni svenskar gjorde inget, ni var och förblir Europas fega medlöpare och ni lät oss andra döda och dödas."  

Minnen, olika minnen. De hänger ihop.

Jag kommer till demenshemmet och hälsar på min pappa. De som bor där har alla helt olika demensproblematik.

En kvinna talar otroligt klokt och initierat om olika klassiska uppsättningar och personer på Dramaten - intresserar sig mycket för Kulturredaktionens olika program. Jag utgår från att hon är en besökare.

Tio minuter senare talar hon om exakt samma saker på ett lika initierat sätt.

En annan kvinna där på hemmet är långt, långt borta i ett eget demensland men stannar plötsligt upp och ser på mig och min pappa. Med pekfingret en centimeter från min näsa, men med blicken på pappa säger hon till honom: "Den där kan du inte svära dig fri ifrån".

Jag har ärvt min pappas ansikte och min mammas tunna hår. Min bror Björn har ärvt hennes ansikte och vår pappas tjocka hår.

När jag var tonåring tågluffade jag varje sommar i Europa. Jag iakttog och pratade, jag var som ett läskpapper för allt det europeiska. I en brittisk kupé med sex platser, plyschsäten och fuktig värme var stämningen hjärtlig tills de förstod att jag var svensk.

Då blev jag utskälld. "Ni svenskar gjorde inget, ni var och förblir Europas fega medlöpare och ni lät oss andra döda och dödas. Ni har alltid varit sådana. Neutralitet är feghet, ovilja att ta ställning."

Mitt efternamn har många ursprung. Det är inte ett särskilt vanligt tyskt efternamn, men det finns flera mindre samhällen i norra Tyskland där slutbokstäverna är -zin.

När Östtyskland fortfarande fanns fick jag tillstånd att åka till byn Weltzin. Jag blev inbjuden till en familj och vi åt Gemüsesuppe. Grönsakssoppa. Jag tog ett foto av mig själv vid byns namnskylt.

En ursprungsledtråd för namnet är att Feltzin är en förenkling av orden Welt Sein - att vara i världen…

 Jag är en Feltzin i världen på väg till Weltzin.

Jag reste själv via Polen till Östtyskland med tåg för att komma till byn Weltzin. Tåget var fullpackat, långt, det drogs av två ånglok och det duggregnade. Det var kolsvart kväll och vid gränsen var kontrollerna rigorösa. De tog tid.

Men med mig behövde de ännu mer tid. Bara med mig.

Jag plockades av tåget och med två beväpnade vakter bredvid mig vandrade jag längs hela det fullsatta tåget till ett gränsvaktshus för en noggrannare kontroll. Alla ögon, allt mörker, allt duggregn.

Dörren till huset som stängs. Kylan mitt i en tysk höst. Tyska tåg. Och genom fönstret ser och hör jag ångloken som återigen startar långsamt och jag sitter ensam kvar med vakterna. De kontrollerade mitt pass och mitt visum noga.

Jag är en Feltzin i världen på väg till Weltzin.

Och tåget kränger, svänger och stannar - i England, i Tyskland, i USA - överallt - minnen går ihop och tar därefter olika vägar.

Och i ett stillastående tåg vid förra sekelskiftet sitter en dansk och ser ut över Memphis station, Tennessee. "Halvt vaken och halvt sovande, slagen av en råkall verklighet..."

Johannes V Jensen undrar i dikten På Memphis Station varför tåget står stilla här i natten, i hans rastlösa natt. Den stora maskinen, lokomotivet, sjuder tålmodigt... Varför fly tristessen i Danmark "för att regna inne och ruttna i Memphis, Tennessee…".

"Men stanna då i Memphis! Ditt liv är ju ändå inget annat än ett surt regnväder, och ditt öde var alltid att vara försenad i en eller annan nedsliten väntsal - Stanna i Memphis, Tennessee!"

Längtade pappa - skottskadad, utbombad, tungt medicinerad på grund av smärtan - längtade han efter, som Jensen skriver, att i Memphis möta "en mild ung jungfru, med örat begravt i sitt hår, hon skall komma mot dig, en vacker dag på gatan som en bölja av vällukt, med en min som om hon kände dig."

Var min mamma den jungfru min pappa skulle göra sin "kur med rosor och guldring"?

De möttes på Konstfack i Stockholm de sista åren på 40-talet.

Min pappa var alltså tysk soldat.

Pappa var 18 år gammal i Prag, 19 i Polen och blev ung man i Frankrike, sköts sen vid den sovjetiska gränsen och levde sen med de många bombningarna av Hamburg och eldstormen mot krigsslutet.

Hiroshima mon amour - replikskiften -

"HON: Varför tala om honom i stället för om andra?

HAN: Varför inte?

HON: Nej. Varför?

HAN: Det beror på Nevers. Jag vill bara lära känna dig och av alla tusen saker i ditt liv väljer jag Nevers.

HON: Som du kunde ha valt vad som helst?

HAN: Ja."

I Alain Resnais film Hiroshima mon amour talar den franska kvinnan om en förälskelse - hon och en tysk soldat i Nevers. Pappa var i Nevers. Pappa var förälskad där i Nevers.

"HON: Nej, det är ingen tillfällighet. Du måste berätta varför?

HAN: Det var där, som jag har förstått det, som du var så ung….så ung att du fortfarande inte tillhörde någon speciell. Jag tycker om det.

HON: Nej, det är inte därför."

Peter Englund: "Det är det komplicerade med det historiska minnet att det är, precis som det personliga, öppet för förvrängningar."

 Hur många minnen har vi ärvt, hur många har vi skapat, hur många lever vi i?

Det dröjde länge innan jag vågade köpa båglösa glasögon. De var så vackra, men jag såg så otroligt tysk ut. Tyckte jag att de var vackra för att de gjorde mig tysk - eller trots det?

Min farfar stred för Tyskland vid Verdun under första världskriget. När deras förstfödda, alltså pappa, föddes 1920 skällde han ut farmor för att hon hade fött ännu en soldat och lämnade sedan sjukhuset i vredesmod. Han kom inte tillbaka på en vecka. Pappa föddes skyldig som möjlig soldat. En skuld som han sedan kasserade in.

Tyskland och det historiska minnet. Vapenstilleståndet underskrivet i tågvagn. Den franska kapitulationen i samma vagn. Revanschen.

Peter Englund kom i höstas ut med boken Jag kommer ihåg. I programserien Hjärtslag för sex år sedan pratade jag med honom om minnets mekanism. De egna minnena, nationens minnen och de sammanblandade.

Ur Hjärtslag:

- Vad det gäller det stora minnet, det kollektiva minnet…så kräver det också, ska vi säga, en slags anledning där jag tror det är väldigt lätt att man dras till sådant där man tror sig känna igen sig själv eller att man styrs av antingen nostalgiska föreställningar eller guldåldersdrömmar - att detta är intressant inte för att det här liknar mig utan för att det står för någonting som vi har förlorat. Det behöver inte heller stämma.

Det är det som är det komplicerade med det historiska minnet att det är, precis som det personliga, öppet för förvrängningar och någon slags deviation, avvikelse.

Det historiska minnet är öppet för förvrängningar. Peter Englund.

Att både våga och vilja ta tag i ett arv. Det har tagit mig lång tid att komma dit konkret. Men det här är något som många arbetar med. Livslångt. I Sverige, i Tyskland - i Europa.

 Elisabeth Moritz: "Jag kände mig inte trygg med de andra, kunde aldrig koppla av, kände mig i grunden värdelös och bar på en känsla av skam och skuld över att vara den jag var."

Konstnären Elisabeth Moritz har en mamma och pappa som kommer från Tyskland. I höstas hade hon en stor utställning i Landskrona och flera mindre på andra orter.

Hon arbetar med en rad olika tekniker, men det som sticker ut särskilt är hennes stora klippta fotografier. Hon använder foton från familjealbumen som hon skriver ut på tunt matt fotopapper i stort format. Sedan viker hon dem och klipper hål med samma metod som barn gör över hela världen.

De bortklippta små bitarna använder hon sedan för att bygga upp nya bilder.

Familjefotona visar en morfar och en mormor, en farmor och en farfar - och ännu fler än så - tre generationer bakåt - vardagsbilder och fina studioporträtt. Tyska.

"Jag är alltså född i Sverige av tyska föräldrar. Helt allmänt kan jag säga att jag bär på den tyska historien - inte den svenska, och att detta arv, dvs skuld och skamkänslor men också en ärvd oro, och stress (efter krig och familjernas flykt från krig och ryssar) har påverkat mig mycket.

Men att dessutom växa upp i ett annat land än där traumat finns och i ett land som inte hade gjort upp med det egna förflutna och lagt hela skuldfrågan på tyskarna påverkade också. Hela synen på Tyskland; också språk och kultur genomsyrades av detta. Därför har jag alltid känt mig osäker, till och med otrygg i Sverige. Man skulle kunna tala om en dubbel exponering.

Som barn kände jag mig inte hemma här i Sverige, Jag kände mig inte trygg med de andra, kunde aldrig koppla av, kände mig i grunden värdelös och bar på en känsla av skam och skuld över att vara den jag var.

När jag var mycket ung flyttade jag till Paris och bodde där sedan i 27 år, utbildade mig på Konstakademin. Det var först när jag kom till Frankrike blev jag "la suedoise".

Paradoxalt nog kände jag mig samtidigt totalt som en del av samhället där, jag passade in. Kanske för att det var mer centralt i Europa och närmare dess historia.

Kände också mindre skuld över att vara den jag är.

Jag är intresserad av det som överförs från generation till generation. Vår personlighet formas ju av det som utspelats långt innan man är född. Trauman, stress, skuld överförs. Det tog tid för mig att förstå att jag inte enbart bar på det egna. Om man dessutom är född i ett annat land och inte kan vara med om den kollektiva bearbetningen så är det ju ännu svårare. Jag tycker att detta är en viktig del av förståelsen för vad det är att vara människa."

Konstnären Elisabeth Moritz - ur några ebrev.

Min pappa, precis som många andra med hans erfarenheter, fick mardrömmar när han blev gammal. Starka drömmar - våldsamma drömmar - ofta mellan vakenhet och sömn. Med förskärare slogs han mot okända i köket om natten, han kastade möbler in i väggar.

Han sa att han visste, förstod att han drömde när han slogs men han kunde inte ta sig ut ur drömmen.

Vad mindes min pappa när han hade de svåra mardrömmarna?

När jag, på 70-talet, sa till honom att jag skulle resa till Polen klev en annan pappa fram. Då fanns ingen demens ens i sikte och i mitt liv var han och min mamma fredsivrare.

Men där och då stod den tyske soldaten plötsligt framför mig och hade skarpa och extremt negativa åsikter om polackernas sätt att föra krig.

Jag sa "resa till Polen" och det tog bara några sekunder för honom att förvandlas från en svensk familjeman till en fullt stridsberedd soldat. Han var mitt i kriget igen. 30 år senare.

I det kollektiva minnet, i en lista över nationaliteters arv skulle min pappa och jag ha olika placeringar. Vi är i världen, men på olika platser. Pappa, tysken, var skurken och jag, svensken, är den fega som inte tog ansvar.

Kom ihåg den brittiska tågresenären som skällde ut mig....

Alla minnen från tågresor. Alla sömniga timmar på hatthyllor, vid vagnsdörrar, i korridorer. Mikromöten.

Den sydamerikanska flyktingen som hamnat i Åtvidaberg och bröt sin svenska på östgötska när han där på tåget berättade när han som 16-åring flydde två minuter innan militären kom.

En annan ung man på snabbtåget X2000 läste bibeln för sig själv i flera timmar och gick plötsligt ner på knä bredvid mig och bad tyst under en halvtimme.

I ett tåg från Sicilien sov jag en natt i en kupé mellan en kommunist och en fascist.

Jag har förstås ärvt mycket av min pappa och mamma. Från mamma ett arbetssätt. Från honom vemodet. Allvaret.

Och ju äldre jag blir, desto mer ökar mina skuldkänslor, märkligt nog. Förut kunde jag dissekera allt och friskriva mig med lätthet. Det var hans generation, hans land, hans val.

Nu ser jag mer och mer av åren, historien, återupprepandet. Det tvingande fadersarvet. För varje år som går blir jag mer och mer lik min pappa. Det är en sanning som gäller de flesta, men i mitt fall tar jag också med mig hans skuld. Nu dör offer och förövare undan av hög ålder. Nu är det mitt ansvar att bära vittnesmålen vidare.

Det är komplicerat: Jag är skyldig. Jag är inte skyldig. Jag har betalat. Jag har inte betalat.

Jag reser i de där tågen över hela världen, men sitter fast i ett evigt tyskt tåg.

Kan vi se en tysk enkel godsvagn utan att se de som transporterats i den? Tyska tåg är budbärare med särskilda minnen. Rälsen gör ont.

Men de är också det som håller ihop Europa, skyddar världsdelen från att rämna. Rälsen gör gott.

Rälsen har transporterat framtida minnen.

Björn Lindgren: "Om du ser in i denna skuld, finner du att där finns inget ansikte. "

 Hur skyldig är jag? Jag har då och då brevväxlat med en lyssnare - Björn Lindgren som i ett livslångt perspektiv utövat och studerat buddism. Vi har skrivit om möjligheten att förlåta oss själva. Om en skuld som både är min och inte.

"Vi kan rikta kärlek och förlåtelse i alla riktningar, men inte sällan är vi hårda och skoningslösa mot oss själva. Det avgörande är, framför allt, om vi kan förlåta oss själva. Kan vi det, är medkännande för andra en bra utgångspunkt.

Om du ser in i denna skuld, eller ångest eller vrede, som alltid kommer blint bakifrån och griper dig till den grad att hela världen - är skuld, ångest eller vrede, och du ser den rakt i ansiktet finner du att där finns inget ansikte. Så länge du blint är i dess grepp, har du ingen frihet.

Att vända sin uppmärksamhet mot det mest skrämmande kräver mod och beslutsamhet. När du utför denna inre gest, gång på gång, finner du att skuldens grepp lossnar, men skulden försvinner inte. Den finns kvar. Men då bara som ett av flera andra ting på sinnets scen. Scenen har luft och utrymme. Du har skulden, ångesten eller vreden, istället för att skulden har dig. Skillnaden mellan himmel och helvete."

Ombytta roller. Björn Lindgren säger: Du har skulden i stället för att skulden har dig.

Kanske Bachs Matteuspassions-musik Erbarme dich är något som kan stödja oss. Ett sätt att placera skulden utanför dig. Texten lyder: "Herren kommer att vara nådig och förbarma sig över oss."

Att förbarma sig med den person man är. Försonas. Att försonas med den skuld jag ärvt. Att bli ense med den man är, med sitt väsen, känna sympati för sin personlighet?

Få ett lugn där jag kommer överens med mig själv och mitt arv. Kommer överens med mitt minne, falsk eller sant. Ont eller gott.

Bli Feltzin. Welt sein.

Så - konkret - när jag och min fru står på stationen i Hamburg och väntar på ett tåg söderut ska jag placera skulden utanför mig. Som en tung mörk rullväska med de rätta måtten.

Här i Hamburg skapade de allierade sina eldstormar som svar på Luftwaffes bombningar av Coventry och London.

Hit till Hamburg återvände pappa tillslut efter år av rehabilitering efter att den underbara förbannade ryska kulan hade skadat och skonat honom. Och skapat mig.

Det onda har skapat mig. Och skyddat mig.

I essän var det Maureen Forrester som sjöng Bachs Erbarme dich ur Matteuspassionen tillsammans med Solisti Di Zagreb ledda av Antonio Janigro från 1964.

Här finns länkar till Peter Englunds och Elisabeth Moritzs webbsiter.

Citaten ur Jensens dikt är från Lyrikvännen 1978:6.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".