Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION - MUSIKAL

Fånig och frigörande Bowie i London

Publicerat måndag 2 januari kl 06.00
Mikael Timm: "Barnsligt, briljant, fånigt och frigörande"
(3:59 min)
Michael C Hall och Sophia Anne Caruso i Lazarus.
1 av 2
Michael C Hall och Sophia Anne Caruso i Lazarus.
David Bowie som spöke
2 av 2
Vid Alla Helgons Natt hyllades David Bowie med denna fiktiva dödsmask i Alabama i höstas. Foto: AP Photo/Brynn Anderson

Ett av David Bowies sista projekt blev musikalen Lazarus där han diktat vidare på huvudrollen han spelade i kultfilmen The Man who fell to Earth.

Titel: Lazarus

Plats: Kings Cross Theatre, London

Regissör: Ivo Van Hove

Skådespelare: Michael C Hall, Sophia Anne Caruso mfl.

Speltid: Till 22 januari

 

Bowies musikal utgår från filmen The man who fell to earth, av Nicolas Roeg från 1976 som i sin tur bygger på en sf-roman av Walter Trevis.

Det är en bisarr historia om en man från en annan värld som hamnar på jorden, i USA förstås, och där försöker finna sig till rätta. Newton, som han heter, blir rik som ett troll, men isolerad och olycklig, lite som den åldrande Howard Hughes och efter olycklig kärlek är han mer fördjupad i sin gin och tonic än i studierna av människosläktet.

Någon speciellt bra film är det inte men det är lätt att förstå att Bowie som spelade huvudrollen, diktade vidare på den.

Han tänker sig att Lazarus blivit kvar på jorden, en åldrad finansikon som lämnat kontoret och ägnar dagarna åt att drömma om det förflutna. Fången i tiden som en exotisk insekt i bärnstenen som sakta kväver honom.

Publiken förväntas dikta med

Bowie valde den irländske dramatikern Enda Walsh till medförfattare och gav Walsh närmare 70 sånger att välja mellan, både gamla och nya. Walsh är en mycket intressant teaterman men det är de 20 sångerna Walsh valde som bär historien om den ensamme främlingen, hans hushållerska och besökare.

Som så ofta i Bowies bästa verk finns något bräckligt i historien. Huvudpersonen är släkt med Bowies ensamme astronaut och hans besökare barnbarn till Jack Uppskäraren. Publiken förväntas dikta med.

Det är i stort sett samma uppsättning i London som i New York och trots en högintressant avantgarde-regissör som Ivo van Hove, blir det lite musikalhurtigt. Ändå tror jag att Lazarus kommer att leva vidare.

Bowies drama behöver en mer vildsint poetisk produktion

Bowies drama behöver en mer vildsint poetisk produktion, kanske ska den spelas som opera, inte musikal. Bowie själv kallade Lazarus för en pjäs med musik och i sina bästa stunder snuddar Lazarus vid Strindbergs Drömspel och Spöksonaten.

Och när Lazarus liggande på golvet ritar upp en rymdraket han vill fly i har Bowie samma magi som en gång stumfilmaren Georges Méliès rymdfilm.

Det är barnsligt, briljant, fånigt och frigörande. Och avgjort något för en svensk teater med rätt blandning av pretention och barnasinne.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".