Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
KULTURNYTTS ÅRSKRÖNIKOR 2016

Teateråret 2016: Vad kan vi lita på?

Publicerat onsdag 28 december 2016 kl 07.00
Årskrönika om teater av Maria Edström
(4:26 min)
Ensemblen "Minnestund"
1 av 5
Ensemblen "Minnestund" Foto: Bengt Wanselius
Anna Thaim, David Lenneman, Kayode Kayo Shekoni
2 av 5
Anna Thaim, David Lenneman, Kayode Kayo Shekoni Foto: Urban Jörén
Ester Claesson, Daniel Nyström, Petra Fransson
3 av 5
Ester Claesson, Daniel Nyström, Petra Fransson Foto: Eli Sverlander
Fredrik Evers
4 av 5
Fredrik Evers Foto: Ola Kjelbye
Ensemblen i "Rannsakningen"
5 av 5
Ensemblen i "Rannsakningen" Foto: Markus Gårder

Ett språkets gungfly, en känsla av att tid, minne, rum och sanning börjat flyta har präglat teaterscenen 2016. Och det är otäckt. Maria Edström om teateråret 2016

Vem och vad kan vi lita på? Var det frågan i detta 2016? Och hur har den speglats och gestaltats på våra teaterscener? Om minnets och språkets bedrägliga sida handlade - som jag tycker - årets bästa svenska nyskrivna pjäs; Alejandro Leiva Wengers ”Minnestund” på Stockholms stadsteater i regi av Frida Röhl.

I ”Minnesstund” skapade dramatiker och regissör en svävande, hallucinatorisk föreställning, som i en parallell verklighet, där berättelsen ständigt satte krokben för sig själv. Och som på ett helt förbryllande sätt fångade vår tidsanda, känslan av ett slags språkets gungfly där minnet och identiteten börjar flyta - något också väcker rädsla.

På en betydligt solidare grund, såväl dramaturgiskt som berättartekniskt, vilar det som var årets klassiker; nämligen den afro-amerikanska dramatikern Lorraine Hansberrys succédebutpjäs ”En druva i solen” från 1959.

Men när pjäsen nu äntligen hade skandinavisk premiär på Riksteatern i Josette Bushell-Mingos regi med en helt afro-svensk ensemble var det historiskt en smärre sensation. Kayode Kayo Shekoni som modern och navet i familjen Young, i denna afro-amerikanska motsvarighet till Arthur Millers handelsresande gjorde bilden av klassisk amerikansk dramatik komplett.

”Tvivel – replikernas poetik” heter dramatikern och regissören Christina Ouzounidis doktorsavhandling i teater och som inte bara är årets utan överhuvudtaget en av de mest originella avhandlingar man kan läsa.

Ouzounidis satte också upp Elfriede Jelineks ”Winterreise” på Teater Galeasen i Stockholm så känsligt, lyhört och musikaliskt att stycket vecklade ut sig i alla sina lager och gömmor och får nog betecknas som årets post-moderna teatertriumf.

”Som främling kom jag hit, som främling går jag” som det heter och skådespelarna Ester Claesson, Daniel Nyström och Petra Fransson gör föreställningen till ett slags främlingskapets vackra och bittra sång.

Som främling kom jag hit, som främling går jag

Och ja, vem är skådespelaren som säjer replikerna, vem är det som spelar och till vilket pris? Frågorna ställs på sin spets i Klaus Manns roman ”Mephisto” om skådespelaren Hendrik Höfgen som likt sin rollgestalt säljer sin själ till djävulen eller i alla fall till de nya makthavarna i Tredje riket.

Och på Göteborgs stadsteater gjorde teaterchefen Pontus Stenshäll en helt knockande uppsättning av Ariane Mnochkins bearbetning av romanen. Här användes hela teatermaskineriet för att gestalta den obönhörliga mekaniken i tiden, teatern, politiken och fåfängan, rädslan och dumheten. Fredrik Evers var helt formidabel som Höfgen, den trolöse: Jag är ju bara en skådespelare.

Jag är ju bara en skådespelare...

Och till sist, årets jubilar var förvisso Shakespeare, men också och inte minst Peter Weiss. I ett samarbete mellan Dramaten och Orionteatern i Stockholm satte Nadja Weiss upp ”Rannsakningen” – detta återhållna, sakliga drama som bygger på Auschwitz-rättegångarna i Frankfurt under 1960-talet.

Koncentrationslägrens ohyggligheter avtäcks liksom kliniskt och utan emotioner men på Orionteatern är vi alla tillsammans, vi i publiken sitter mitt bland offer och anklagade, försvarare och åklagare och så Marall Nasaris domare liksom genomlyst av vittnesmålen. Och i Orionteaterns råa scenrum talas om detta otalbara som måste kunna talas om, om och om igen.

Och nya otalbarheter, opålitligheter och osäkerheter kommer tarva nya gestaltningar på våra scener under 2017.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".