Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
KULTURNYTTS ÅRSKRÖNIKOR 2016

Filmåret 2016: Skärpedjup, spökjägare och demoner

Publicerat tisdag 27 december 2016 kl 10.08
Årskrönika av Emma Engström
(5:11 min)
Christian Harting och Geza Rohrig i "Sauls son". Foto: AP/TT.
1 av 5
Christian Harting och Geza Rohrig i "Sauls son". Foto: AP/TT.
"Anomalisa" har haft premiär på Venedigs filmfestival. Foto: Pressbild
2 av 5
"Anomalisa" har haft premiär på Venedigs filmfestival. Foto: Pressbild
Brie Larson i "Room". Foto: Pressbild
3 av 5
Brie Larson i "Room". Foto: Pressbild
Huvudrollsinnehavarna i den nya Ghostbusters Foto: Sony Pictures via AP
4 av 5
Huvudrollsinnehavarna i den nya Ghostbusters Foto: Sony Pictures via AP
5 av 5

Årets bästa filmer har undersökt gränserna för varseblivningen, Trump innebär en kommande guldålder för amerikansk film men framtiden för den svenska är suddig. Emma Engström om filmåret 2016

Bilden är suddig. Grönt bladverk i bakgrunden och enskilda träd anas längre fram. Fåglarna kvittrar och solen verkar vara framme. Men vid marken krälar något obestämt.

Årets bästa film heter Sauls son och utspelar sig i koncentrationslägret Auschwitz.

Årets bästa film heter Sauls son och utspelar sig i koncentrationslägret Auschwitz. När kameran väl har fokuserat på huvudpersonen, den ungerska fången Saul, biter den sig fast med ett skärpedjup som är så kort att det som händer i bakgrunden bara anas som omänskliga former.

Det är ett berättargrepp som inte bara berättar om Saul och hans uppgift i lägret att forsla fångar in i gaskamrarna och sedan flytta deras kroppar. Det blir också en gestaltning av den förvridna perception som på många sätt har präglat året som har gått.

Sauls son visar vad som händer när man börjar smutskasta begrepp som godhet och sanning. Kamerans begränsade synfält är våra ögon som kämpar med att förstå vad det är vi ser omkring oss, vare sig det handlar om det amerikanska presidentvalet eller att civila systematiskt dödas i Syrien.

Fler av årets bästa filmer har undersökt gränserna för varseblivningen. Kanske mest gäller det Charlie Kaufmans film Anomalisa, där varken publiken eller huvudpersonerna vågar lita på det de ser.

Kanadensiska filmen Room handlar om femårige Jack, som har vuxit upp i fångenskap med sin mamma. Hon har fött honom i det lilla skjul hon hålls fången i, och är noggrann med hur mycket hon berättar om världen utanför.

Room skildrar helt enkelt hur det ibland krävs ett kort skärpedjup för att en människa ska orka leva vidare. Men oftast underlättar det om man kan se längre än det man har för ögonen. Det visar om inte annat de märkliga kontroverser som också präglat filmåret.

Så dömdes till exempel nyinspelningen av Ghostbusters ut på förhand av en massa fans till originalet, i ett gemensamt bröl som strömmade ut från från manliga youtubekanaler.

Få ville erkänna öppet att det handlade om att hela spökjägarteamet var kvinnor, men den kallades nedsättande för en "Melissa McCarthy-film" och det borde åtminstone ha varit några män med, tyckte några.

Få ville erkänna öppet att det handlade om att hela spökjägarteamet var kvinnor

Eller debatten om Suzanne Ostens barnfilm Flickan mamman och demonerna, som av Statens medieråd dömdes ut som skadlig för barn under 15 år. Medan man till exempel 2012 satte en 11-årsgräns för Hungerspelen med argumentet att den trots en hel del död innehåll "en starkt hjältinna och människor som hjälper varandra". Vilket lika gärna kan beskriva Flickan, mamman och demonerna.

Bilden är suddig även var gäller framtiden för svensk film. Med några få undantag vänder publiken ryggen mot svensk film, och till och med i höstas var årets besök de lägsta på fem år. Det som saknas är filmer som både håller hög konstnärlig kvalitet och som drar en stor publik. Och de blygsamma förhoppningar om förändring som väcktes när kulturministern meddelade att staten tar över ansvaret för filmpolitiken från årsskiftet, har ersatts med en tyst likgiltighet när det visat sig att inget nytt händer förrän tidigast 2018.

Den amerikanska politiken tror jag däremot kommer att leda till en ny guldålder för filmberättandet. Hollywood behöver en illa omtyckt president att ta spjärn emot. I bästa fall kan Trump bli den gnista som får amerikansk film att börja göra nyskapande och originella berättelser igen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".