Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lars Gustafssons sista diktsamling

Publicerat onsdag 28 december 2016 kl 16.26
Lars Hermansson har läst "Etyder för en gammal skrivmaskin"
(3:21 min)
Lars Gustafsson foto: Fredrik Hjerling
Lars Gustafsson foto: Fredrik Hjerling

När Lars Gustafsson gick bort i våras tystnade en av våra mest allsidiga och uppskattade litterära röster. Det ryktades att det fanns en sista diktsamling, "Etyder för en gammal skrivmaskin".

Det finns en förutfattad mening med djupa rötter ned i modernism och populärpsykologi som säger att bara den konst och litteratur där upphovspersonen riskerar något kan angå andra på djupet. Det som ska riskeras är antingen heder och ära, om upphovspersonen till exempel framställer sig själv som ett svin eller blottar familjehemligheter. Eller så är det den egna positionen som kompentent yrkesutövare som ska riskeras. Den författare som bara skriver på det sätt hen alltid gjort sejfar, bryter ingen ny mark.

Den där föreställningen är inte riktigt tillämpbar på Lars Gustafssons poesi, tänker jag, eftersom det han kan, och ofta gör, hans hantverk, är ett slags magi. Det handlar om hur han gjuter liv i det förgångna, eller nuet, med hjälp av en blick som är lika farbroderlig som barnslig, vemodigt distanserad och fullkomligt oförställd på samma gång. Det känns som att Lars Gustafsson kunde det där redan i "Kärleksförklaring till sefardisk dam" från 1970 och sedan gjorde det igen och igen utan att det kändes som upprepning.

Nåja, kanske idealiserar jag. I sin allra sista bok gör han det i alla fall igen, men långt ifrån i alla dikter. Kanske var tredje. Fast det finns också något annat, mindre hantverksmässigt, mindre Gustafssonskt där han möjligen tar den där risken att skriva dåligt, göra något med orden som han inte visste att han kunde. Och med facit i hand, det vill säga författarens död, är det omöjligt att inte tänka att det var närheten till döden som tvingade honom att skriva rader som dessa:

"Och även denna dag
går med fladdrande segel
in i en tankspridd skymning:
November månads
sträva svar på våra tilltal.
I träden stelnar fåglar nu
och blir till sina egna skuggor."

Här finns inget av den milda ironi som var så vanlig i Gustafssons poesi. Det är hårdare bandage, eller inga bandage alls. Men även där Herr Gustafsson känns igen, i de mer berättande, skenbart förströdda minnesdikterna är det som att den annalkande döden har färgat av sin gåta på det skrivna, som i dikten Kensington blues t. ex, där Gustafsson minns ett besök i London som "ganska liten pojke", ivrigt går han mellan museisalarna, ser en dinosaurie, mumier i sina kistor och de

"underbara stenar
som naturen frambringar.
Till synes utan minsta svårighet."

Och den lilla pojken undrade:


"om det möjligen fanns en plats
i detta sammanhang
där man stillsamt
kunde känna sig hemmastadd."

Jag vill tro att Lars Gustavsson känner sig så där stillsamt hemmastadd nu bland museiföremålen i Kensington, och i resten av kosmos.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".