Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Bernardas hus sista rasande dagar

Publicerat måndag 13 mars kl 06.30
"Halvgalna kvinnor i grafisk depression"
(2:56 min)
Matilda Ragnerstam, Nadia Hussein, Eva Rexed, Hanna Nygårds, Angelika Prick, Siri Hamari och Tove Edfeldt i ”Bernardas hus”.
Matilda Ragnerstam, Nadia Hussein, Eva Rexed, Hanna Nygårds, Angelika Prick, Siri Hamari och Tove Edfeldt i ”Bernardas hus”.

Regissören Anna Petersson hyllades för sin strimlade Fröken Julie. Nu har hon tolkat en annan klassiker om maktmissbruk: Lorcas Bernardas hus.

Titel: Bernardas hus
Text: Federico García Lorca
Plats: Kulturhuset / Stadsteatern
Översättning: Jens Nordenhök
Regi/berabetning: Anna Petersson
Skådespelare: Tove Edfeldt, Siri Hamari, Nadia Hussein, Hanna Nygårds, Angelika Prick, Matilda Ragnerstam, Eva Rexed
Scenografi: Jan Lundberg
Kostym: Kajsa Larsson
komposition och ljuddesign: Gustave Lund
Premiär: 10 mars 2017

Anna Petterssons Bernardas hus är ett schackbräde med bara de svarta pjäserna kvar. Allt – byfolk, möblerna, huset, ja själva Bernarda – verkar bortbränt av raseri, bara systrarna är kvar, instängda i en kvadrat som inte ens behöver väggar.

I ungefär tiotusen år verkar de ha vankat där under sina sju sagohårkronor, dessa av klaustrofobi nu närmast halvgalna kvinnoobjekt, nästan enbart elaka, klanglösa röster nu som gör det som förtryckta inte sällan gör, nämligen hjälps åt att stampa ner varandra hårdare i marken, kväva varandra lite ytterligare.

De långa feminina flätorna turas om att lindas till bur, fångstnät och straffpiska

Ett evigt mönster av kroppskontroll som å sin sida lätt, lätt trampdansas, vandras fram, i eviga slingor och sicksackturer, ostoppbara över scengolvet, i en sorts grafisk depression. Alla turas om att vara Bernarda, de långa feminina flätorna turas å sin sida om att lindas till bur, fångstnät och straffpiska.

Fast systrarna stannar upp hela tiden i sina krumbukter, vänder sig med helt neutralt frågande min till oss. Såhär blir det bra? Spelar jag min roll, min slavroll, min dotterroll, min "anständig-kvinna"-roll tillfredställande? Och vi fnissar lite osäkert.

På väggen upprepar stora videobilder rundgången som gonggongar. Men det är nog ändå husets sista dagar detta, ett hus som snart sprängs av den oanvända kraften därinne. För dessa skådespelare, skakar och stammar bokstavligen av frustration och smiter i jätteroliga scener hela tiden ut ur buren. Lorcas Bernarda Albas hus kan spelas som ett förlorat uppror, här spelas den som en tidsfråga.

Elegant, koncentrerat, men ingen glömmer heller upprorets rytm: Det ska vara lite monotont.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".