Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lars Noréns "Efterlämnat" sätter stundvis världen i gungning

Publicerat måndag 20 mars kl 12.25
"Texten löper på, febrigt och dimmigt, framåt och bakåt"
(4:12 min)
Lars Norén. Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix.
Lars Norén får Bellmanpriset. Foto: Björn Larsson Rosvall/Scanpix.

Lars Norén debuterade som poet på 60-talet. Efter flera diktsamlingar och några prosaverk rörde han sig alltmer mot dramatiken där han fann sina uttryck under större delarna av 80-, 90- och 00-talen. Med en Dramatikers dagbok 2008 återkom han till prosan och senare även till lyriken. Hans nya bok, Efterlämnat, är en lyrisk prosabok. Khashayar Naderehvandi har läst.

I Lars Noréns Efterlämnat berättar en gammal man ur och genom sitt, av allt att döma, trasiga liv. Flera bilder och händelser återkommer: Hans döda mor, hans två bröder som utnyttjade honom sexuellt som barn, hans distanserade relation till sina egna tre söner, vilka han knappt känner igen, hans passiv-aggresiva hållning till kvinnor, hans tid på institutioner och hans relation till några av de gestalter som också finns där.

Texten löper på, febrigt och dimmigt, framåt och bakåt och i cirklar genom omtagningar och justeringar. Det är en text som är suddig i sin stora dramaturgiska båge, men som i de korta passagerna arbetar med att precisera - eller egentligen kalibrera - mening.

Texten saknar skiljetecken. Frånvaron av skiljetecken hade kunnat vara ett sätt att omdirigera själva läsningen, det vill säga påverka hur kroppen tas i anspråk i läsakten, till exemepel genom att påbjuda en annan andningsrytm. Men versalerna finns kvar och var meningarna börjar, så trots att det initialt blir lite bevärligare att läsa börjar det snart kännas som om skiljetecknen ändå fanns där.

Det blir helt enkelt en intellektuell påminnelse i läsningen - att man ska komma ihåg att allting sitter ihop nära, tätt intill vartannat, eller att skeenden går in i varandra, utan början och utan slut. Och det är det som är det märkliga i boken: Händelser, ting och människor ser ut att kollapsa in i varandra, men samtidigt framstår berättaren som ett mycket starkt, tydligt och stabilt subjekt - med gott om avstånd till sin omvärld.

I en passage står det: "Jag ser inte tillbaka på händelser i mitt liv Även om det är det jag gör Men ibland verkar det som om de ser tillbaka på mig". Varför verkar det som om de ser tillbaka? Och varför har jaget denna ambivalenta relation till vad det innebär att återkalla minnen?

Skillnaden mellan avstånd och närhet i ett språkligt arbete, kan förstås som skillnaden mellan en rapport och ett vittnesmål. Där en rapport beskriver något avskuret från en själv är ett vittne alltid implicerat och delaktigt i sitt vittnesmål.

Vittnesmålet är inte bara en skildring, utan samtidigt en bön om att tas på allvar och ett löfte om att det berättade är sant, även om det inte kan verifieras.

Efterlämnat utgör en knut, eller en paradox, mellan dessa båda förhållningssätt. Jaget återkommer till att karaktärisera sin monolog som minnesanteckningar, men som minnesanteckningar blir de inte särskilt användbara, fragmentariska och upplösta som de är. Snarare är skriften jagets sätt att bli av med det som berättas, att få det, så att säga, ur sig. Vittnesmål, således.

Men samtidigt: Genom att använda ålderdomen till att sudda ut moraliska filter och empatiska riktlinjer och därigenom skapa avstånd till det återkallade, skapas ett avgränsat, oantastbart, subjekt. Ett subjekt som kan rapportera. Därmed en knut.

Jaget må bli överrumplat av händelser som ser tillbaka på honom, men texten skriver fram honom som ett spöke som driver runt och betraktar.

Vid ett tillfälle dyker en blind pojke upp och det är som om han, och inte jaget, är en manifestation av textens innersta begär: "Jag var övertygad om att han var blind Och lycklig Blind på grund av det sätt på vilket han vände ansiktet stillsamt åt mitt håll Utan att direkt se på mig Det var en liten rörelse fylld av tillit och öppenhet".

Att läsa Efterlämnat är att slungas mellan en text som framstår som fylld av tillit och öppenhet, men som om och om igen avlöjar att den är i jagets våld och därför inte särskilt öppen alls. När det fungerar som bäst sätts världen i gungning, men bitvis blir texten manipulativ på det sätt som underhållningslitteratur kan vara.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".