Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mordet på jazzens underbarn Lee Morgan i dokumentär

Publicerat fredag 31 mars kl 06.30
P1 Kultur: Mikael Timm om jazzens underbarn Lee Morgan
(9:26 min)
Lee och Helen Morgan under de lyckliga åren när hon räddat hans karriär.
1 av 3
Lee och Helen Morgan under de lyckliga åren när hon räddat hans karriär. Foto: Kasper Collin Produktion AB / Courtesy of the Afro-American Newspaper Archives and Research Center
Lee Morgan på scen Foto: Kasper Collin Produktion AB / Courtesy of the Afro-American Newspaper Archives and Research Center
2 av 3
Lee Morgan på scen Foto: Kasper Collin Produktion AB / Courtesy of the Afro-American Newspaper Archives and Research Center

1972 dog jazztrumpetaren Lee Morgan på en klubb I New York. Hans sambo sköt honom och Morgan förblödde. Nu kommer den prisade dokumentären om hans öde.

Mikael Timms recension av ”I Called Him Morgan” i Kulturnytt under artikeln.

Stumfilmen var aldrig tyst film. Visst, människorna på duken hördes inte. Men musiken fanns där. Lite grand så är det i filmen om trumpetaren Lee Morgan. Han finns inte där på riktigt, eftersom han dog i början av 70-talet. Hans fru Helen, som räddade honom och ett antal år senare mördade honom, finns inte heller. Vi hör deras röster från intervjuer, vi hör framförallt Lee Morgans musik. Och musiken är den här filmen.

Den är både filmens förtjänst och svaghet. För när huvudpersonerna är frånvarande blir det svårare att berätta en historia. Men det blir lättare att använda kameran som en pensel och ljudspåret som den duk penseln rör sig över.

Det mystiska är musikens skönhet.

Lee Morgan var ett av jazzens många underbarn. Kanske den självsäkraste av alla. Vem annan än han kunde som tonåring duellera med virtuosen Dizzy Gillespie. Gamla musiker som var med berättar i filmen att det stod en särskild lyster kring Lee Morgan, han hade stjärnglans kring sin tunna figur redan innan han var stjärna.

Så långt, det vill säga genom ungdomsåren, fungerar filmen utmärkt. Svårare blir det när Lee Morgan slagit igenom och tagit plats i den legendariska gruppen Jazzmessengers, driven av trummaren Art Blakey. Och ännu svårare när Lee Morgan blev drogberoende och slängdes ur gruppen.

Kasper Collins berättar som om Lee Morgans öde var obegripligt. Det var det inte. Det var hans musik som var märklig. Men filmen struntar i vad som gjorde Morgan speciell som solist och kompositör för att istället berätta om missbruket, räddningen ur rännstenen av kvinnan som senare mördade honom för att han varit otrogen. Och kanske skulle Helen haft sin egen film.

Nu blir filmen ofullkomlig. För trots att Lee Morgans öde var sorgligt var det också övertydligt som en countryballad. Filmen rymmer ingen gåta, i alla fall inte berättad så här. Det mystiska är musikens skönhet. Så när fotograferna Bradford Young och Erik Vallsten får måla stadslandskapen med kameran är det en lysande och lyssnande film. Den dokumentära redovisningen är däremot rätt förutsägbar, just det Lee Morgan själv sällan var när han spelade.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".