Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – TEATER

Kallt tunt svartlackade Försökskaniner

Publicerat fredag 31 mars kl 08.19
"Jag vill se Marie Göranzon spela sköldpadda snart"
(3:14 min)
Rolf Skolund Marie Görazon och Kristina Törnquist i Försökskaninerna
Rolf Skolund Marie Görazon och Kristina Törnquist i Försökskaninerna Foto: Sören Vilks

Tredje pjäsen som följer Marie Louise Ekmans mors åldrande och äktenskap. efter "Gäckanden" och "Dödspatrullen" har fått premiär "Försökskaninerna". Så hur blir den då, sista akten av livet ?

Titel: Försökskaninerna
Text: Marie Louise Ekman
Regissör: Marie Louise Ekman
Skådespelare: Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Rolf Skoglund, Ellen Jelinek, Julia Dufvenius, Kristina Törnquist
Kostym: Marie Louise Ekman
Premiär: 30 mars 2017

Nu är hon riktigt gammal, rullstolen är framme, maken är död och minnena är viktigare än verkligheten. Och när minnen dyker upp handlar det väldigt mycket om tröstlösa äktenskapliga gräl. Och små ledsna barn.

Gräl och ledsna små barn det låter svart?

– Det är svart men inte djupt sammetssvart utan mer lite kallt svartlackat. Pjäsen är delad i två olika nu och scenerna där en gammal människa i begynnande förvirring, försöker hålla på sin värdighet och sin handväska framför vuxna barn och läkare är lugna och känsliga. En dominant kvinna fast i stol med hjul vacklar i sin auktoritet och vill ha nog egentligen mest ha kanelbulle nu.

Men största delen av pjäsen utspelar sig i minnet från förr två döttrar Ellen Jelinek och Julia Dufvenius, i hängselklänningar betraktar sin föräldrar som strider och strider

Och Örjan Ramberg som maken är i fruns ögon så OHYGGLIGT patetisk och misslyckad, han super som en svamp menas det, han går till horor och gömmer sig fegt bakom sin lilla krulliga frisyr.

Pjäsens mor är så rasande jämtjockt arg och hämndlysten och besviken att det de säger till och framför barnen, skuldbeläggandet, fulvreden den närmst känslomässiga tortyren de utsätter dem för genom att tvinga dem välja vem de ska hata blir helt enkelt så rungande övertydlig att, ja du vet det berömda intresset faller.

Jag börjar titta i taket lite, för det här kommer inte spricka, vända utvecklas. Det är möjligen en pastisch på pjäser som "Vem är rädd för Virgina Wolf", en sorts parodi på eller komedi om " det borgerliga familjedramat" men det blir faktiskt kallt, monotont.

Vad säger Marie Louise Ekmans tre pjäser om åldrandet då?

– Ja förutom att det inte är lätt, så är det vad ska jag säga, Marie Göranzons tolkning som dominerar. Och hon har länge nu spelat samma bitska, självsäkra kvinna med sorg och vrede tätt tät under huden i sina olika stora roller. Ett bravurnummer i elegant frisyr och vackra färger om och om igen

Jag skulle vilja se henne som något annat snart sköldpadda kanske. För hennes virtuosa enmansshower är fina att se, men det skymmer ibland, och slätar ut andra förändringar, knöligheter, sprickor, nyanser.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".