Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Associativ och blixtsnabb" – Sven Hugo Persson minns Gösta Ekman (1939-2017)

Publicerat lördag 1 april kl 15.38
"Det fanns en demokratisk humanism i botten"
(3:21 min)
Skådespelaren Gösta Ekman.
Skådespelaren Gösta Ekman. Foto: Henrik Montgomery/TT

På lördagen kom beskedet att skådespelaren Gösta Ekman är död. Sven Hugo Persson, tidigare dramaturg på Dramaten, beskriver en både bred och intellektuell skådespelare.

Gösta Ekmans pappa var ju filmregissören Hasse Ekman som gjorde några av det svenska fyrtiotalets bästa filmer och som i sin tur var son till den legendariske skådespelaren Gösta Ekman. Gösta Ekman den äldre som man började säga när Gösta den yngre själv blev berömd.

Jag var känd redan som spermie, sa han en gång. Han föddes in i centrum av det svenska film och teaterlivet, som tonåring började han arbeta som regiassistent åt sin far och åt Ingmar Bergman och det fanns knappast någon av betydenhet i det svenska teater och filmlivet från mitten av 1950-talet som han inte träffat eller arbetat med.

Humorn var ett särdrag, man skrattade mycket i hans närvaro, han hade en associativ blixtsnabbt intelligens, en intuition och osviklig tajming

Det var inte självklart att han skulle bli skådespelare trots arvet, han var faktiskt begåvad på många fält, han var musikalisk och spelade piano utmärkt, han intresserade sig för måleri.

Hans genombrott hos svenska folket, det var naturligtvis samarbetet med Hasse och Tage och revyerna på 60-talet som alla sändes i tv och som snart sagt alla människor kunde citera, Aftonbladet eller Expressen är bara ett exempel. Sketchen där han är en tvångsneurotiker närmast, eller den med grodorna på Nilen där han ur ett egentligen ganska svagt manus pressar fram en komisk höjdpunkt.

Man får inte glömma att han också gjorde en rad seriösa roller i pjäser av Tjechov och Brecht på Stockholms Stadsteater eller Strindbergs Gustav III i en omtalad TV-föreställning.

De senaste åren när vi båda arbetade på Dramaten lärde jag känna honom en smula, jag slogs av hans enorma beläsenhet, han läste ständigt och kunde det mesta om exempelvis brittisk litteratur och kultur. Humorn var ett särdrag, man skrattade mycket i hans närvaro, han hade en associativ blixtsnabbt intelligens, en intuition och osviklig tajming som han använde till exempel när vi hade publikträffar och han skulle presentera sin uppsättning av Molières Den girige.

Som skådespelare gjorde han ju inte grandiosa roller och eller suveräna machopersoner, nej oftast spelade han underdog. Det kunde vare en sliten ensam man i filmen En vandring i solen eller figurerna i Marie-Louise Ekmans filmer, som den storartade clownfiguren Papphammar kunde han pröva rullskridskor i vardagsrummet, tappa balansen och ta tag i gardinen som rivs ner och snart faller hela rummet, ja, hela världen ihop. Folk som tappar balansen både fysiskt och psykiskt, spelade han ofta, det låg en demokratisk humanism där i botten och med hjälp av den gudabenådade humorn fann han på det sättet vägen till vårt hjärta.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".