Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
LITTERATUR – RECENSION

Tove Folkesson om att få höra till och ändå vara sin egen

Publicerat tisdag 11 april kl 07.00
"Boken känns mer som en början än ett slut"
(2:36 min)
Författaren Tove Folkesson har skrivit radionovellen Farfar
Tove Folkesson. Foto: Peter Cohn

Idag kommer tredje delen i Tove Folkessons romantrilogi som började i nittiotalets Kalmar. Martina Lowden har läst "Ölandssången".

Titel: "Ölandssången"
Författare:
Tove Folkesson

Eva och de andra tonårstjejerna i "Kalmars jägarinnor" visste allt om världen. Hur man hade kul där, hur man styrde den med våld och ögonskugga. I den lite blekare uppföljaren "Sund" flackade Eva omkring på fastlandet för att förstå vem hon var utan sitt gäng: kanske arkitekt, poet, musiker, scenkonstnär, allt, inget alls? Men genom dessa båda böcker löpte också ett kursiverat textspår: en några år äldre jägarinna återvände upplöst till mormor och morbrors jordbruk. Och det är om henne "Ölandssången" handlar.

Så här är Eva nu, i färd med att återfinna sig själv och att skriva en uppsats om runstenar. Och även om uppsatsen snart spårar ur och fåglarna börjar tala och psykosen är nära, finner hon också något större än sig själv: nämligen sin egen släkts hällristningar. Vad människor före henne ritat, skrivit, spelat. Hur de levt och värkt och verkat, dött och dödat. I romansvitens första del var Evas mormor Stickan mest någon med snälla ögon, dosett och korsord. Fick inte säga mycket mer än: Vill du ha påtår? Här blir hon äntligen människa.

För min del skulle trilogin om Eva Zackrisson gärna få ha tio delar.

"Kalmars jägarinnor" handlade om gemenskapens värde - men också dess pris. "Sund" undersökte självförverkligandets ensamhet. Och "Ölandssången", slutligen, söker en plats där man både får höra till och vara sin egen. Där man kanske ändå inte måste göra som sin mormor: tvingas välja mellan att vara sann och att vara normal.

Boken känns mer som en början än ett slut – och för min del skulle trilogin om Eva Zackrisson gärna få ha tio delar. Utvecklingsromaner brukar ju sluta alldeles för tidigt, bara halvvägs in i vuxenlivets invecklingar. Men vilka sånger Tove Folkesson än väljer att spela på sitt lyriska språkinstrument framöver vill jag höra dem. Hon har ett unikt sound: soligt, vilt och sårbart.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".