Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Veckans ord: Perovskit

Publicerat torsdag 6 april kl 10.07
"Det är så vackert så man dör"
(3:38 min)
Solpanel.
1 av 2
Solpanel. Foto: Mark Lennihan/TT
Solen bakom moln. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
2 av 2
Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix.

Varje vecka väljer P1 Kultur ett ord som vi tycker speglar vår tid. I solcellsforskningens värld hittar Jenny Teleman mineralen perovskit i "Forskning och framsteg" och ser ett demokratibygge.

En solpanels verksamma material är idag nämligen kisel. Det är dyrt. Det är tungt. Det kräver hög renhet. 1000 grader ska det hettas upp till för att nå den renheten. Det kostar energi. Vad är lättare, billigare, flexiblare?

Just nu är det veckans ord perovskit. En medelhård mineral men här egentligen ett samlingsnamn för flera material uppbyggda av liknande kristallstrukturer.

Och att läsa om experimenten med framtidens perovskitsolceller, det är som att läsa om ett demokratibygge.

Jag tänker på det som barnuppfostran ungefär, ett lager empati under självkänslan

Vad man gör när man bygger denna nya sorts solcell är att applicera ett tunt lager titanoxid på en glasskiva, oerhört jämnt, det ska avleda störande elektroner. Alltså: grundarbetet måste vara gediget. Jag tänker på det som barnuppfostran ungefär, ett lager empati under självkänslan.

Sedan appliceras perovskiten (det demokratiska samhället) i ett tunt jämnt lager ovanpå. En konstruerad variant byggd av två olika joner framställda av två salter och lösningsmedel. Allt värms till behärskade 100 grader, kristalliseras till en brunaktig hård yta, får en kontakt, nu kan den testas.

 Att läsa om experimenten med framtidens perovskitsolceller, det är som att läsa om ett demokratibygge

För ett par år sedan trodde nästan ingen i forskarvärlden på det här materialet. Nu flödar det av artiklar om det, för att det är smart, formbart och möjligt.

Byter man ut vissa ämnen i kristallstrukturen, till exempel, kan man få perovskiten att absorbera ljus på olika våglängder. Det låter så vackert så man dör.

Men allt är förstås inte så enkelt när en ny struktur ska ersätta en gammal tung, stel. Förutom att perovskitsolceller var galet ineffektiva i början så var de helt instabila, de löstes upp helt enkelt, upp av solen och forskarna fick rusa dit för att ens hinna mäta något.

Men tåligheten har förbättrats. Enormt. Med envishet och nya försök.

Ett annat tankesätt inom perovskitforskningen, också bra i till exempel demokratiarbete, är att inte sudda ut allt som en gång var.

Labbtest pågår just nu med att applicera bara en mikrometertunn perovskitsolcell ovanpå en vanlig gammal kiselsolcell, och se, det blir effektivare! Lite i alla fall… på experimentstadiet.

Mycket återstår, mycket, man måste kunna skala upp från små försök till stora heltäckande moduler, det där är alltid knepigt, att göra små skyddade test till stora nationella, globala fungerande verkligheter.

Och så giftet förstås. Alltid finns det något gift i samhällskroppen att förhålla sig till, nytt eller nygammalt.

Perovskiten innehåller bly. Inte mycket men tillräckligt för att inte kunna ignoreras. Inkapsling krävs av nya solceller så det inte rinner ut i marken och förstör.

Så var finns perovskit naturligt då, var kommer den ifrån? Ja, i flera specifika bergarter på jorden men bland annat i amorfa block av kalksten utkastade från vulkanen Vesuvius.

Jag vet, det är lite bra för att vara sant, som en senkommen hoppfull ursäkt, efter Pompeji.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".