Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – LITTERATUR

Rörande familjehistoria i "Broder"

Publicerat måndag 10 april kl 13.05
Lars Hermansson: "Reflektioner kring minne och berättande"
(2:58 min)
Författaren Aleksander Motturi
Författaren Aleksander Motturi är aktuell med essäromanen "Broder". Foto: Mai Nestor

Precis som i sin förra roman "Svindlarprästen" fortsätter Aleksander Motturi i "Broder" att använda sin familj som material för berättandet. Och berättelsen får vår recensent att gråta.

Titel: "Broder"
Författare: Aleksander Motturi 

En socialarbetare jag känner kallar dem kärleksfullt för rövare, de manliga, ofta högljudda blandmissbrukare som befolkar parkbänkarna på vissa torg och stamborden på sämre krogar. Aleksander Motturis bror var en sådan rövare. I boken heter han Kimo, i verkligheten var hans namn Mikko. Det antyder i alla fall bokens berättare, Antti, som är och inte är författaren Aleksander Motturi. Alla skribenter som varit i närheten av självbiografiskt skrivande känner till de här namngivningsproblemen.

Alla försök att berätta "precis som det var" är dömda att misslyckas

Genom att ge en avporträtterad vän eller familjemedlem ett annat namn än i verkligheten distanserar man porträttet från förlagan, samtidigt som man erkänner att ingen berättelse kan vara en karbonkopia av verkligheten, att minnet sviker, språket förvanskar och uppfinner verklighet. Kort sagt: alla försök att berätta "precis som det var" är dömda att misslyckas.

"Broder" är en essäroman som varvar avancerade reflektioner kring minne, berättande och etik – Motturi är disputerad filosof – med en skickligt men traditionellt återgiven familjehistoria med den självdestruktive Kimo som berättelsens nav. Barndomen är trångboddhet, en frånvarande fader (svindlarprästen från den förra romanen), alkoholism och ont om mat, men alla barnen utom Kimo gör en klassresa uppåt.

Kimo färdas istället nedåt mot än värre social misär och total fysisk kollaps på grund av drogberoende. Kontrasten mot berättarens fria författarliv är skarp. Kimo lyckas ofta ringa sin framgångsrike bror precis när han befinner sig i situationer som är nästan övertydligt signifikativa för hans framgång: på en lyxrestaurang i New York tillsammans med stjärnfilosofen Gayatri Spivak, på visningen av den nyproducerade lägenheten i Göteborg med utsikt över älven och så vidare.

Att denne recensent grät sig igenom scenen i slutet är förstås inget kriterium på att boken är bra. Tänkte ändå att jag skulle berätta det

Det är vackert att den framgångsrike lillebrodern i dessa situationer alltid tar sig tid att tala med sin neddekade storebror, och alltså väljer sitt ursprung framför de nya coola kompisarna. Fast på lillebrors bröllop är inte Kimo bjuden, tillstår berättaren i en kort och liksom lätt generad passus. Det skulle ha blivit för jobbigt för såväl brud som bröllopsgäster. Det är fint att berättaren ger oss denna bekännelse. Den behöver förstås inte vara sann. Men sveket är sant, och skammen över sveket, och ursäkten är också sann. Som litteratur. Att denne recensent grät sig igenom scenen i slutet av boken när familjen samlas runt Kimos dödsbädd är förstås inget kriterium på att boken är bra. Tänkte ändå att jag skulle berätta det, eftersom det är första gången det händer sedan jag började recensera böcker för tjugofem år sedan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".