Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – LITTERATUR

Monique Schwitter om minnet av männen, om döden och livet

Publicerat tisdag 18 april 2017 kl 07.00
Anneli Dufva: "Döden som påminner henne om kärleken"
(2:47 min)
Monique Schwitter
Monique Schwitter. Foto: Matthias Oertel

Schweiziska Monique Schwitter, med en bakgrund som skådespelare och regissör, introduceras nu på svenska med romanen "Det ena i det andra".

Titel: "Det ena i det andra"
Originaltitel: "Eins im Andern"
Författare: Monique Schwitter
Översättare: Dorothee Sporrong

Något som tillgången till sociala medier har förändrat är människors förmåga att återknyta till sitt förflutna, till gamla kontakter. Hur många nygamla par har man inte sett omkring sig? Sådana som återupptäckt varandra i nutiden, som återupplivat en gammal känsla.

Eller – hade den egentligen aldrig dött?

I den här romanen tar alltihop sin början när romanjaget av en händelse googlar en gammal pojkvän – Petrus – och upptäcker att han tagit sitt liv. För fyra år sedan. Och hon visste inget. Det är döden, som påminner henne om kärleken.

Samtidigt har det visat sig att den man hon nu lever med har bedragit henne. Inte sexuellt, men genom att han har ett spelmissbruk, vilket visar sig ha tömt familjens kassa helt och hållet.

Tiden då, tiden nu, jag då, jag nu och så alla dessa du – dessa män, som hon haft i sitt liv.

Monique Schwitters roman är som ett litterärt undersökande av vad den här möjligheten till en sorts detektivarbete i känslofältet skulle kunna vara. Det ena i det andra, som titeln lyder. Tiden då, tiden nu, jag då, jag nu och så alla dessa du – dessa män, som hon haft i sitt liv. Och platser också. Tåget från Hamburg till Zürich. Bil mellan Graz och Berlin. Salzburg. Dåtidens resor blir resor i tanken nu. Hennes inre känsloliv blir så upprivet att hon nästan går sönder. Och hon bestämmer sig för att skriva om det.

Och sedan åker hon, skulle man kunna säga. Med sin hund vid sin sida. I sin egen intellektuellt fria text. Associativt, snabbt och formmässigt varierat skriver sig Schwitter igenom ungdomens teaterstudier, frammanar den vackre Jakob och de andra – liksom mötet med den Philipp hon nu lever med. Han som inte tar något på allvar. Han som kunnat avfärda både nazister i släkten och andra familjehemligheter med att "ja, det blir bra" – ungefär.

Tolv bestämmer Schwitter att de ska vara. Tolv män. Som om de samlats kring henne för en sista måltid. Som om den här bitvis anekdotiska, bitvis nästan filosofiska kartläggningen också behöver ges både en form och en klangbotten.

"Å, mormor", skriver hon. "Kärlek, vad är det? Hur kan den komma och gå? Vart går den när den går?"

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".