Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
ATTENTATET I STOCKHOLM

Krönika: "Det lilla livet är starkare än det stora"

Publicerat söndag 9 april kl 08.07
Mikael Timm om terror och smågodis
(7:27 min)
Stockholm
1 av 2
Stockholm Foto: Maja Suslin/TT
Kulturredaktionens Mikael Timm. Foto: Anders Roth/Sveriges Radio
2 av 2
Kulturredaktionens Mikael Timm. Foto: Anders Roth/Sveriges Radio

Lokaltrafiken fungerar, teatrar och biografer är öppna igen, det går att röra sig fritt genom Stockholm. Fyra människor är döda men vi andra bör fortsätta att leva våra liv som vanligt, säger politikerna. Räcker det, undrar Mikael Timm i en betraktelse.

I samma minut som lastbilen körde nedför Drottninggatan klev jag ned från den lilla scenen på Falu filmfestival tillsammans med filmaren Sara Broos. Vi hade försökt säga något om det viktiga med att konsten är fri, obunden från krav på att göra nytta.

Jag var välmenande, men, måste jag medge – oklar. Inlägget skulle nog inte ha godkänts vid ett seminarium på College de France.  Men även om svenska kulturfestivaler inte alltid lever upptill krav på tankens klarhet så uppfyller de med råge kraven på vänlighet. En herre kom fram till mig och sade något jag inte uppfattade. Jag sade att jag inte förstod och han knuffade lite vänskapligt på mig och försökte förklara. Jag förstod fortfarande inte men knuffade lite vänligt tillbaka. Vi stod där som två ardennerhästar i den svenska kulturhagen och buffade vänskapligt på varandra medan vi mumsade på havrekakor.

Filmfestivalen i Falun heter Existentiell Filmfestival men om de existentiella frågorna sades inte så mycket rakt ut. Det är kanske lite osvenskt, att tala om existensen. Rentav lite oartigt. Jag var lite inställsam mot publiken. Vill bli omtyckt.

Men nu var kakfaten snart tömda och kaffet var ljummet så vi filmälskare lufsade ut i verkligheten.

Först när jag såg Falun försvinna i backspegeln kom nyheten. Kollegerna på radion pratade och pratade, försökte få fram fakta och sammanhang när det inte fanns så mycket av någotdera. Så när jag hört det som fanns att höra några gånger gick jag över till CD-spelaren och Bachs engelska sviter fyllde bilen.

Medan det vackra landskapet flöt förbi försökte jag förstå vad som hänt. Då och då slog jag på radion, men det blev allt längre mellan gångerna. Medan Glenn Gould spelade vandrade tankarna. Jag mindes min vän Robert som fått  Goulds tillstånd att besöka honom idet märkliga hus han låtit bygga. Ett hus som rymde ett annat hus så att inspelningsförhållandena skulle bli perfekta. Där levde Glenn Gould instängd i sträng självvald isolering från världen medan han gjorde den så mycket större med sina inspelningar.

Katastrofrapporterna kom tillbaka, men jag kunde inte ta in dem. Trötthet kanske? Så jag stannade vid Stinas livs, en av de minsta livsmedelsaffärer jag sett och köpte lösgodis av en kvinna som kom från ett land där få barn döps till Stina.

Jag vet inte vad en existentiell filmare skulle kunna göra med bilden av en medelålders man som äter lösgodis och stänger av radion när den rapporterar om en terrorattack - men det blir nog ingen vänlig scen.

I en film hade regissören korsklippt till scenerna i Stockholm eller kanske hade jag förflyttats dit i ett enda klipp. Men verkligheten låter sig inte redigeras. Den är långsam.

När något avgörande hänt borde det finnas ett avgörande motdrag. En handling. Något som snabbt vrider världen rätt igen.

Men inte denna dag. I Strängnäs gick jag av och köpte en grillad korv av en vänlig dam, också hon med rötterna någon annanstans än i Folkhemmet. Inte guide Michelin klass, men det smakade gott. Vad Sartre hade haft att säga om de två männen som ockuperat toaletten på torget i det bestämda syftet att inte leva efter socialstyrelsens kostråd vet jag inte. Men de var vänliga.

Iväg igen medan skymningen långsamt kom glidande och fick landskapet att påminna om en impressionistisk målning. Lite otydlig men vacker. En motbild mot scenerna på Drottninggatan.

Man behöver inte se svaret på terrorismen. Man behöver leva det. Det nådebegrepp hos religionen som Sartre vände sig mot föddes denna fredag ur mötet med några människor längs vägen. Det mycket lilla livet är starkare än det stora.

Ondskan bromsas faktiskt av det goda mötet med andra.

När jag kommit så långt var jag hemma. I mörkret kom barnen som bor bredvid gående, trötta av dagens lekar. Men inte tröttare än att de fnissade.

Tron på det lilla livet kan förstås vara en fånig besvärjelse av trötta humanister och sådana är inte alla effektiva. Ondskan bekämpas inte genom att sitta i lotusställning och äta hälsoyoughurt medan man läser Thomas Mann. Och Gud ska veta att ondskan inte stoppas av välmenande radiopratare.

Så när lördagen kom läste jag med instämmande alla uppmaningar om att vi ska leva på som vanligt. Men räcker det?

Då ser jag i Le Monde att just denna lördag har den baskiska rörelsen ETA lämnat över vapen till myndigheterna. Det skedde i Bayonne och plötsligt vaknar minnet av hur jag någon gång på 70-talet åker upp i bergen från Bayonne. Jag satt med förbundna ögon så att jag inte skall se vart vi färdas. Väl framme någonstans får jag tala med en ledare för ETA medan ett par beväpnade män sitter bakom mig, färdiga att skjuta om jag skulle angripa deras talesman.

Decennier senare, många döda kroppar senare, oändligt många samtal senare – har alltså vapen lämnats in. Det är resultatet av att människor, långsamt och tvekande börjat tro att det går att nå samförstånd över motsättningarna., att det går att leva tillsammans tycker så olika.

Det säger om den sammanlagda kraften i alla till synes obetydliga handlingar.

Ja, ondskan bromsas faktiskt av det goda mötet med andra. I Baskien av mötet över vildsvinskött och ett glas kärvt vin. I vårt land kanske av ljummet kaffe och småkakor. Men också av att vi vågar ta en debatt om existentiella frågor, om valen.

Det räcker inte att säga att vi ska leva som vanligt. Jag tror att vi måste våga tala tydligare men också mer inbjudande om det som är värt att stå upp för. Att våga samtala med den som inte tycker som vi. Sedan kan det vara dags för lösgodis.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".