Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
WHITNEYBIENNALEN I NEW YORK

Konstkontrovers på årets Whitneybiennal

Publicerat onsdag 12 april kl 10.33
Åsa Secher från omdebatterade Whitneybiennalen
(8:14 min)
"Childermass" är ett av Ajay Kurians verk på Withneybiennalen i New York.
1 av 3
"Childermass" är ett av Ajay Kurians verk på Whitneybiennalen i New York. Foto: Åsa Secher
Den omdebatterade målningen "Open casket" av Dana Schultz.
2 av 3
Den omdebatterade målningen "Open casket" av Dana Schultz. Foto: Åsa Secher
Ajay Kurian.
3 av 3
Konstnären Ajay Kurian. Foto: Åsa Secher

2017 års Whitneybiennal i New York har hyllats för att vara vågad, ung och med mer mångfald än tidigare år. Men ett av konstverken har också fått hård kritik. Frilansjournalisten Åsa Secher har besökt en biennal som väcker frågor om identitet, rasmotsättningar och vem som äger rätten att berätta USA:s rasistiska historia.

Den guidade visningen av Whitneybiennalen börjar i ett avskilt rum i ena änden av femte våningen. Guiden påpekar att det är lite speciellt att alla konstnärerna valdes ut innan presidentvalet i november förra året.

– Vad som är intressant är att alla resor runtom i landet och samtal med konstnärer inför utställningen, gjordes innan valet förra året.

Om Whitneybiennalen säger något om var USA befinner sig så känns det talande att guiden, som själv får välja vilka verk hon pratar om på sin timslånga visning, helt och hållet hoppar över den tavla som vållat allra mest uppmärksamhet sen biennalen öppnade den 17 mars.

När jag frågar varför ber hon mig att stänga av mikrofonen och så berättar hon att hon som vit inte känner sig bekväm med att stå tillsammans med en i huvudsak vit grupp besökare, framför en tavla som föreställer en mördad och vanställd svart pojke.

Tavlan är målad av konstnären Dana Schutz och heter Open casket. Det är en oljemålning i jordnära färger - pastellgult, brunt, svart, vitt, grått. Förlagan är ett väldigt speciellt fotografi av en pojke som hette Emmett Till.

I augusti 1955 så blir den då 14 år gamla Emmett Till bortförd, torterad och brutalt mördad av två vita män. Han har blivit oskyldigt anklagad för att ha flirtat med en vit kvinna. När han ska begravas insisterar hans mamma på att kistan ska hållas öppen - hon vill att världen ska se vad hon har sett. När fotografiet på Emmett Tills vanställda ansikte sprids över hela USA blir det en katalysator för den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Mer än 60 år senare bestämmer sig den vita konstnären Dana Schutz för att göra en målning baserad på just det fotografiet. Och nu hänger den alltså där, på Whitneymuseets femte våning.

Besökaren Patrick har precis sett den å tycker att det var dålig smak av konstnären att välja just det här motivet. Men framför allt tycker han att diskussionerna som uppstått inte alls har handlat om det vi egentligen borde prata om.

– Den stora frågan handlar ju om rasmotsättningarna i USA, och det är det enda som vi inte pratar om nu, som ett resultat av det här, säger Patrick.

Patricks vän MJ är tveksam till om museet skulle ha visat tavlan överhuvudtaget.

– Många pratar ju bara om den här tavlan och så missar de resten av utställningen, och det är ju ett misslyckande i sig. Så det är ett djärvt val, men jag är inte säker på att det var rätt val att ta med den här tavlan i utställning, säger hon.

Samma dag som utställningen öppnade gick den afro-amerikanska konstnären Parker Bright dit och ställde sig framför tavlan. Han hade på sig en t-shirt med texten Black Death Spectacle - ett spektakel över svart död - skrivet på ryggen. Nån dag senare skrev den brittiska konstnären Hannah Black ett öppet brev där hon krävde att tavlan inte bara skulle tas ner utan också förstöras.

Tavlan hänger fortfarande där, men texten bredvid har kompletterats. Kuratorerna, som för första gången i biennalens historia är två icke-vita personer, förklarar att tavlan speglar det pågående rasistiska våldet i USA. Och beslutet att ta med den bottnar i kuratorernas tro på att ett museum för amerikansk konst måste engagera sig i den frågan.

Det har också lagts till en kommentar av verkets konstnär Dana Schutz i texten. Hon skriver hon målade tavlan i augusti förra året, efter en lång sommar fylld av polisskjutningar och raskravaller, men framför allt hade hon Emmett Tills mamma i åtanke. Dana Schutz skriver att hon aldrig kan veta hur det är att vara svart i dagens USA, men att hon vet hur det är att vara förälder.  

Men den förklaringen är det inte alla som köper. Till exempel inte konstnären Ajay Kurian, som har ett eget verk i utställningen.

– Vita konstnärer kan göra konst som handlar om vitas förtryck av svarta, eller om att visa empati med svarta människors smärta, men det här är inte ett exempel på det, säger Ajay Kurian.

Även om tavlan inte är till salu, så kommer ju Whitneymuseet att tjäna på uppståndelsen kring den – och det, säger Ajay Kurian, blir, hur man än vrider och vänder på det – att profitera på svarta människors lidande.

– Det handlar om vad som tar sig in på institution som den här och vem som tjänar på kontroverser, säger han.

Andrew Russeth är redaktör för konstmagasinet ARTnews. Han tycker till skillnad från Ajay Kurian inte att Dana Schutz tavla ska plockas bort. Han tycker att det finns en poäng med att museer också visar misslyckad konst.

– Jag tycker inte att de ska ta ner den, det finns en poäng med att museer också visar misslyckad konst, säger han.

Men han hoppas ändå att uppståndelsen ska leda till konstruktiva diskussioner om vem som har rätt att representera vad och framför allt på vilket sätt.

– Både New Yorks och den amerikanska konstscenen i stort är väldigt vit, säger Andrew Russeth. Men på just den fronten har Whitneybiennalen gjort bättre ifrån sig i år än vanligt – hälften av dom 63 konstnärerna är icke-vita och nästan hälften är kvinnor.

Sarah, Agon och Jacqueline är några av dem som stannar till för att titta på Ajay Kurians "Childermass" när de är på väg ner genom Whitneymuseets trapphus. Verket består av 12 skulpturer med drag av både djur och barn som hänger längs med tunna stålvajrar som löper hela vägen från femte våningen ner till museets källare.

Allra högst upp hänger en varg och en kromfärgad kameleont – en politisk allegori där kameleonten tagit över vargens plats högst upp i näringskedjan.

– Bilden av tyrannen ser inte längre ut som en varg, säger Ajay Kurian. Den ser snarare ut som en kameleont som kan byta skepnad vilket ögonblick som helst.

Recensenterna har kallat Whitneybiennalen för den mest politiska på länge. Ajay Kurian tycker att det är ett märkligt perspektiv.

– Det politiska klimatet är ju ofrånkomligt, om det som händer i USA just nu inte avspeglas i konsten har den amerikanska konsten helt tappat kontakten med verkligheten, säger Ajay Kurian.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".