Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – FILM

Klaustrofobiskt och absurt om självdokumenterande konstnärsfamilj

Publicerat onsdag 12 april kl 15.30
Katarina Wikars ser debutfilmen "Den sista familjen"
(2:40 min)
Scen från filmen "Den sista familjen".
Scen från filmen "Den sista familjen". Foto: Folkets Bio

"Den sista familjen" i regi av Jan P Matuszynski handlar om en beryktad konstnärsfamilj i Warszawa som hela livet filmade sig själva.

Titel: "Den sista familjen"
Originaltitel: Ostatnia Rodzina
Regi: Jan P. Matuszynksi
Skådespelare: Aleksandra Konieczna, Alicja Karluk, Andrzej Chyra m fl 
Längd: 124 min
Betyg: 3 av 5

Mamma pappa barn farmor och mormor hoptryckta i en klaustrofobiskt smal lägenhet i ett alldeles nybyggt sjuttiotalshöghus i Warszawa. Pappa Beksinski är känd kolerisk konstnär, gör en sorts postapokalyptiska målningar som också säljer bra i Västeuropa. Han är dessutom fullständigt besatt av självdokumentation, spelar in alla sina samtal på band, filmar familjen i de mest intima situationer.

I familjen finns förutom den självuppoffrande mamman Zofia också en son Tomasz, som inte klarar av sitt boende i en egen lägenhet, som får raseriutbrott och som bryter samman i alla sexuella situationer. Från åttiotalet och framåt blev han en kultfigur i Polen, DJ, radiopratare, översättare av Monty Python-filmer.

Denna familj måste ha lämnat efter sig tonvis med filmer, ljudband, dagböcker, vinylskivor och annan dokumentation. Men "Den sista familjen" är en spelfilm och jag vet inte riktigt var verkligheten slutar och fiktionen tar vid.

Stora delar av tiden är den absurt underhållande.

Är det då en bra film? Både och. Denna skildring av en hyperaktiv familj går hela tiden, från början till nästan slut på högvarv. Det finns ingen utveckling, knappt något utomhus men stora delar av tiden är den absurt underhållande, visar familjen från sin mest oförstående och samtidigt trött understödjande sida, alla håller bara ut.

Att kommunismen faller sönder märks knappt, helt plötsligt är det bara nittiotal, och det ser ut ungefär som förut men långsamt börjar ny mer minimalistisk och avancerad inspelningsteknik tränga in i hemmet, och det är dags för köksrenovering.

 Många filmer från gamla Östeuropa frossar i ett återskapande av livet under kommunismen ner till minsta gurkburk och syntetgardin. Jag lärde mig just i en polsk artikel om ostalgi begreppet "communist chic", att många i den unga generation som inte har några egna minnen av den tiden ser det hela mer estetiskt. Och i den här filmen är faktiskt samhället helt frånvarande och scenografin enastående.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".