Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – DANS

Hyllning till dansen och kroppen i Ohad Naharins "Max+"

Publicerat tisdag 18 april kl 13.53
Cecilia Djurberg om Ohad Naharin och Sharon Eyal på Göteborgsoperan
(3:24 min)
MAX av Ohad Naharin. GöteborgsOperans Danskompani. - foto: Mats Bäcker
"Max" av Ohad Naharin med Göteborgsoperans danskompani. Foto: Mats Bäcker

I påskhelgen var det premiär på Göteborgsoperan av "Max+", en dansföreställning av den israeliske världskoreografen Ohad Naharin.

Titel: "Max" / "Untitled Black"
Plats: Göteborgsoperan
Koreograf: Ohad Naharin / Sharon Eyal och Gai Behar
Dansare: Göteborgsoperans danskompani
Speltid: Till och med 14 maj

Förra året gjorde Naharins danskompani Batsheva två gästspel i Sverige och dessutom fick filmen om honom – "Mr Gaga" – svensk premiär. Föreställningen "Max" ingår i dansprogrammet "Max+" tillsammans med Sharon Eyals och Gai Behars "Untitled Black" från 2012.

Cecilia Djurberg var på premiären på Göteborgsoperan i torsdags.

Vi har hört en hel del om de här båda israeliska koreograferna på senaste tiden. Varför är de så hypade?

– Ja, det går onekligen bra för deras varumärken i Sverige nu, med all rätt, för det här är två riktigt intressanta koreografer som alltid levererar. Och det är extra roligt att få se dem ihop i det här programmet, inte minst med tanke på att Sharon Eyal tidigare dansat med Ohad Naharins kompani Batsheva.

Hur lockande är det att göra jämförelse mellan de två?

– Det är ju bäddat för jämförelser, men det släpper man ganska snart. Ohad Naharin öppnar kvällen med tio dansare, hälften män, hälften kvinnor, kostymerade i underkläder och linnen. Kroppen är helt i fokus här. Ljusdesignen är den enda scenografin, den skiftar i svalt grönt och glödande rött och lockar ögat att se kroppen på olika sätt. Även ljudbilden sätter människan i centrum, den har skapats av Naharins alter ego Maxim Waratt och består helt av röster, viskande, sjungande och ropande röster, som mixats rytmiskt och musikaliskt och bjuder på en kulturöverskridande, folkmusikaktig känsla.

– Det blir en väldigt svängig och tajt uppvisning i Ohad Naharins rörelsespråk som springer ur hans kännetecknande gaga-metodik, en mjuk träningsform för dansare som utgår ifrån kroppens styrkor och begränsningar. Och i det här stycket finns både lekfullhet och disciplin och en maximalt medryckande mjukhet – det är som en hyllning till kroppen och dansen själv.

Så hur förhåller sig Sharon Eyal stilmässigt till sin mästares rörelsemetod?

– Visst kan man ana ett släktskap, men Sharon Eyal gör, med sin ständiga parhäst Gai Behar, helt andra val i sin "Untitled Black". Här har vi en stor ensemble, 18 dansare, med guld- och silverglittriga frisyrer, iklädda glänsande kroppstrikåer med rutmönster, som ger dem androgyna drag och får dem att likna något slags retrofuturistiska harlekiner. De böljar och smyger, växlar mellan docklik stramhet och sensuell pardans. Det är monotont medryckande och dj:n Ori Lichtik sätter tonen med sin klubbiga technomatta.

– Det blir en ganska artificiell upplevelse och tillsammans kompletterar de här koreograferna varandra fint och bjuder på ett starkt, svängigt dansprogram som jag absolut tycker att man ska försöka se om man har möjlighet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".