Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – LITTERATUR

Pleijel förstår sitt yngre jag

Publicerat söndag 23 april kl 07.30
Elin Claeson: "Nystandet är underbart att befinna sig i"
(2:49 min)
Författaren Agneta Pleijel är aktuell med sin självbiografiska roman 'Spådomen. En flickas memoarer'. Foto: Nora Lorek / TT
Författaren Agneta Pleijel är aktuell med sin självbiografiska roman 'Spådomen. En flickas memoarer'. Foto: Nora Lorek / TT

Agneta Pleijels "Doften av en man" är en fortsättning av den självbiografiskt färgade romanen "Spådomen – en flickas memoarer" som kom för ett par år sedan. I den mötte vi en uppväxande Agneta som brottades med såväl sitt liv och sin självbild som med sina föräldrars ickefungerande äktenskap. I den nu aktuella fortsättningen har det hunnit bli 60-tal och hon har flyttat till Göteborg för att studera.

Titel: "Doften av en man"
Författare: Agneta Pleijel

Det finns en ton i den här berättelsen som gör mig lycklig och jag försöker hitta rätt ord för min upplevelse under tiden jag läser.

Är det "identifikation"? Ja, till viss del – här gestaltas erfarenheter som är specifikt kvinnliga, könet spelar roll, behovet av att uppfinna sig och placera sig i linje med de som gått före – och de som kommer efter. Men nej, jag letar efter något annat också.

Jag prövar med "intellektuell utmaning" och ja, på sätt och vis är romanen det – språkligt och innehållsmässigt låter Agneta Pleijel världslitteraturen vara hennes – eller romanfigurens – guide och följeslagare genom boken. Hon läser bland annat T S Eliots "Det öde landet" så att den vindlande dikten plötsligt handlar lika mycket om en ung litteraturvetare i Göteborg på 60-talet som om mig idag. Hon läser alla klassiker, hon läser sina samtida kollegor – män överallt. Och hon ser en brist, ett tomrum i texterna; kvinnan saknas. Fast där är det nog den vuxna Agneta, författaren, som är där med klokskap. Hon kliver in i berättelsen ibland med erfarenheter och tolkningar. Men jag noterar mängden män – de cirklar runt henne som elektroner runt en atomkärna. De förklarar och förminskar och jag älskar att Agneta – och hennes generationskamrater – stod upp och stod ut.

Men jag fastnar också för ordet sorg under läsningen. Liksom om frågor om styrka och svaghet och inre tomhet. För den Agneta som lever där i sin ganska sjaskiga lägenhet på nedre botten i en rivningskåk i Haga – hon har slutit ett hårt skal runt sig och har inte koll på vad kärnan där inne är värd. Hon lyssnar dåligt på sig själv, är fortsatt upptagen med att hjälpa andra och inuti växer is. Om hjälp ber hon inte.

Så, det är svårt att hitta ordet som ska beskriva tonen i romanen. Jag famlar och kan bara avsluta med att säga att det litterära nystande som Agneta Pleijel håller på med. Resan mellan den hon kallar "jag" och den hon beskriver som "hon", kasten mellan nu och då och det försök hon gör att förstå den unga kvinna hon en gång var, och tolkandet av det hon en gång tänkte, skrev och sade – det nystandet är underbart att befinna sig i.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".