Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – FILM

Superestetiskt blodbad i "Safari"

Publicerat fredag 28 april kl 06.00
"Jaktturister med en alldeles egen, hemsnickrad moral"
(2:48 min)
"En semesterfilm om att döda" - Ulrich Seidls Safari.
1 av 3
"En semesterfilm om att döda". Det är Ulrich Seidls "Safari". Foto: TriArt
Två jägare i Ulrich Seidls dokumentär Safari.
2 av 3
Två jägare i Ulrich Seidls dokumentär "Safari". Foto: TriArt
Jakttroféer i Ulrich Seidls dokumentär Safari.
3 av 3
Jakttroféer i Ulrich Seidls dokumentär "Safari". Foto: TriArt

Den österrikiske regissören Ulrich Seidl har gjort en dokumentär om jaktturism i Afrika – "Safari". Själv kallar han den en semesterfilm om att döda.

Titel: "Safari"
Regissör: Ulrich Seidl
Medverkande: Gerald Eichinger, Eva Hoffman, Manuel Hoffman, Tina Hoffman m fl
Land: Österrike
Genre: Dokumentär
Betyg: 4 av 5

Jaktturisterna i Ulrich Seidls studie av jaktens moment håller sig med en alldeles egen, hemsnickrad moral. De resonerar fram och tillbaka, döda ett lejon eller en leopard – nej nej, aldrig – det finns så få. Men en gnu går bra och afrikansk buffel är den perfekta afrikanska jakttroféen.

Det är mamma jägare, pappa jägare, en son och en dotter. Alla är klädda i khaki och hatt och placerade i perfekt symmetriska bilder, omgivna av uppstoppade djurhuvuden och vapen. Deras sätt att peppa varandra under jakten, gratulera till ett perfekt bogskott och sedan det stolta poserandet vid den nedlagda zebran.

Man ser hur det går i arv. Precis som vi själva överför politiska värderingar och uppförandekoder i något slags mild form av hjärntvätt på våra barn.

Ulrich Seidl har ett sätt att helt okommenterat, inte ett ljud hörs från honom under hela denna film, placera oss människor i ett tittskåp. Vi är de blekfeta djuren som vänds och vrids i solljuset. Han älskar ju att fotografera överviktiga människor i baddräkt och solkräm, gärna snarkandes med en tidning fladdrande över ansiktet.

Vi är de blekfeta djuren som vänds och vrids i solljuset.

Dessa ordrika vithyade jaktfarmsägare och safariturister kontrasteras mot lokalbefolkninges mörkare hud. De poserar utan att tala, med blicken fäst i kameran. Ibland framför en grön vägg med hjorthuvuden, någon gång mot husväggen till en enkel bostad, tyst gnagande på de ben som blivit över från turisternas jakt.

Det är också lokalbefolkningen som sysslar med jaktens konsekvenser. Att flå en giraff, att faktiskt få loss den magnifika, många kvadratmeter stora mönstrade huden från köttet, att såga av de långa benen. Det är hårt kroppsarbete. Och det är lätt att moralisera över kötthanteringen, men då tänker jag bara på det ögonblick när skinkan är kokt och svålen ska skiljas från det rosa varma köttet, innan det är dags för griljering och en kvällsmacka med julmust.

Ulrich Seidl gör det inte lätt att förenkla vad som är rätt och fel. Det är som om han uppfinner moralen på nytt. Det finns faktiskt regissörer som gör livet värt att leva, och Ulrich Seidl är en av dem.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".