Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – FILM

Balettens tatuerade värsting i dokumentären "Dancer"

Publicerat torsdag 27 april kl 07.00
Cecilia Blomberg: "Berättelse om balettens absurda uppoffringar"
(2:55 min)
Dancer
Scen från dokumentärfilmen "Dancer" om balettstjärnan Sergei Polunin. Foto: Njutafilms

Hans Youtubesuccé till hitlåten "Take me to church" var tänkt som ett avsked till dansen. Nu skildras balettstjärnan Sergei Polunins liv i "Dancer" som har biopremiär på fredag.

Titel: "Dancer"
Regissör: Steven Cantor ("Nattens kungar", "Chasing Tyson")
Nyckelperson: Balettstjärnan Sergei Polunin
Genre: Dokumentär
Betyg: 3 av 5 (men kanske en 4:a eftersom dansscenerna är så fantastiska)

Youtubefilmen är fyra minuter och några sekunder gudabenådad dans i en halvöppen kapelliknande byggnad. Regnskogen växer nästan in i huset.

Sergei Polunin berättar i dokumentären att han grät sig igenom hela koreografin när den spelades in. Den laddningen förmedlas till och med genom min lilla mobilskärm. Han hoppar högre än de flesta dansare, snurrar snabbare i piruetterna och samtidigt – en utsatthet mitt i briljansen. Överkroppen är naken och blottar de många tatueringar som den brittiska skandalpressen förfasades över när de ansåg att stjärnans liv var på väg utför. Som om just tatueringar inte passar i den klassiska baletten.

Sergei Polunin har krönts som vår tids Nurejev. Vilket slöseri att just han skulle lämna dansen bakom sig. Samtidigt är det fullständigt begripligt.

Det är helt logiskt att han någonstans måste göra det här lite försenade och dramatiska tonårsupproret för att till slut landa i något han väljer själv.

Dokumentären berättar engagerande hans historia från början till nuet. Om en treårig pojke som har en rejält motiverad mamma bakom sig. Dansen ska ta honom ur ett fattigt Ukraina.

När han är tio år kommer han in på Royal Ballet School i London och separeras från familjen. Hans liv är bara dans och träning, 12 timmar om dagen till slut. Och han är inte äldre än 19 år när han blir bejublad solist – Royal Ballets yngste genom historien.

Å ena sidan en framgångssaga, å andra sidan ett liv så inrutat och förutsägbart att det nästan kräver ett uppror. Det konstigaste i dokumentären är att hans brytning med Royal Ballet kopplas ihop med att hans frånvarande föräldrar någonstans längs vägen skiljer sig. Kärnfamiljens död blir också stjärnpojkens fall och jag kan tänka mig ganska många andra mer troliga förklaringar till hans flykt in i droger och festande.

Helt enkelt en stark individs behov av att hitta sin egen väg. Trött på att andra bestämmer över hans liv, trött på att drillas. Det är helt logiskt att han någonstans måste göra det här lite försenade och dramatiska tonårsupproret för att till slut landa i något han väljer själv.

Dokumentären når inte riktigt samma höjder som dansaren själv gör –  men berättelsen om balettens absurda uppoffringar är ändå spännande att följa. Och framförallt – är man det minsta intresserad av dans så finns det många scener att bara njuta av.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".