Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
INTERVJU
(9:07 min)
Regissören Tran Anh Hung målar med film
Uppdaterat måndag 8 maj kl 14.30
Publicerat måndag 15 maj kl 06.30
Bioduken har blivit en målarduk i filmen Kärleken och evigheten.
1 av 2
Bioduken har blivit en målarduk i filmen Kärleken och evigheten. Foto: TriArt
Den fransk-vietnamesiske regissören Tran Ahn Hung.
2 av 2
Den fransk-vietnamesiske regissören Tran Ahn Hung. Foto: Svante Örnberg

Med filmer som "Doften av grön papaya" och "Cyclo" gjorde regissören Tran Anh Hung sig ett namn på nittiotalet. Nu är han aktuell med "Kärleken och evigheten".

Efter den hyllade vietnamesiska trilogin med "Doften av grön papaya", "Cyclo" och "När solen står som högst", gjorde Tran Anh Hung film av Haruki Murakamis nostalgiska roman "Norwegian Wood" som utspelas i Japan. Den här gången har han gjort film på fransk mark med Audrey Tautou i huvudrollen som matriarken i en familjekrönika som sträcker sig från sent 1800-tal till vår tid.

Filmen "Kärleken och evigheten" är en episk släktsaga och bygger på Alice Ferneys roman "L’Elegance des Veuves", ungefär "Änkornas elegans" – en berättelse om ett väldigt stort antal födslar och nästan lika många dödsfall under drygt hundra år.

Redan i filmens första mening konstateras att Arthur och Julie fick fem döttrar men bara tre överlevde: "Henriette, Hélène et Valentine"… Tretton minuter in i filmen har Valentine blivit vuxen, gift sig, fått åtta barn, varav ett dog strax efter födseln, och förlorat sin man – Jules.

I undersköna bilder från en lantlig trädgård fylld av grönska och blommande växter, syns kacklande höns och barn klädda i spets, leva ett franskt, priviligierat liv vid nittonhundratalets början. Men döden lurar överallt i idyllen, vi befinner oss i perioden före penicillinet och med första världskriget mullrande i bakgrunden. Tran Anh Hung menar att hans metod att liksom snabbspola livet från födelse till bröllop och död, ger en förhöjd känsla av livets villkor.

Tran Anh Hung berättar att han direkt efter att ha läst ut Alice Ferneys roman ringde sin producent och ville göra film av boken. En nyskapande film var planen, i princip helt utan dialog, men med en berättarröst som vägleder åskådaren genom tre generationer av födelse och död. En helt ny sorts bildbaserat berättande som skulle fånga själva existensen.

Regissören Tran Anh Hung förklarar att den här metoden att liksom distansera sig från de enskilda ödena och frilägga själva livscykeln var ett sätt att skildra evigheten, det obönhörliga växlandet mellan födelse och död, men samtidigt försöka fånga glädjen och sinnligheten som lever sida vid sida med förgängligheten. Och det gör han genom en parad av fjuniga bebishuvuden i motljus, ett oändligt antal tjocka kinder att pussa, mödrar och fäder i tre generationer som stryker sina barns tunna skuldror men som också får se sina barn dö, det ena efter det andra. I plötslig spädbarnsdöd, hjärnhinneinflammation, och som tonåriga soldater i kriget.

Tran Anh Hung lämnade Vietnam som tolvåring 1975. Tillsammans med sin mamma, pappa och bror flydde han från kriget och förödelsen till Frankrike. Hans egen lilla vrakspillra till familj gjorde honom nyfiken på att skildra en stor släkt som bott i samma land i generationer. Hans egen familjekrönika blev ju avbruten. Han säger att intresset för att undersöka hur människor förmår hitta tillbaka till livet, skönheten och njutningen efter stora förluster, kommer just från hans erfarenheter av krig, död och förstörelse. Häpenheten över att livet går vidare. Trots allt.

"Kärleken och evigheten" är en film som kräver stort tålamod. Som konstnärligt experiment är den intressant, den här paraden av vackra kvinnor och nyfödda barn i mönstrade rum och frodiga trädgårdar. Men det är också ett två timmar långt inredningsreportage i klart grönt och solgult och mörkrött. En recensent i Hollywood reporter liknade "Kärleken och evigheten" vid en reklamfilm för Chanel från 1800-talets slut. En annan beskriver den som en väldigt vacker bukett blommor som saknar en adekvat vas. Och det ligger något i det.

Det som är filmens stora behållning är fotot av Mark Lee Ping Bin. Ren filmkonst som närmar sig måleriets område. Tran Anh Hung berättar att filmens foto och scenografi är inspirerad av en fransk målare, Èdouard Vuillard. En artonhundratalsman som bodde hemma tills han var sextio, var kompis med koloristen Pierre Bonnard och framför allt skildrade interiörer. Mönstrade tapeter och blommor, kvinnor vilande i fåtöljer och sängar, lite som Matisse måleri. Och det visar sig att Tran Anh Hung själv drömmer om att kunna måla, men när han drar ett streck, förblir linjen bara död.

Tran Anh Hung målar med film i stället, och "Kärleken och evigheten" är en mogen mans verk. Han säger att han aldrig kunnat göra denna film som ung. Medvetenheten om livets skörhet slog honom med full kraft när han själv fick barn och han blev omedelbart flygrädd. Nu är hans dotter tjugo och sonen femton, och han själv bara en halvgammal gren i det familjeträd som växte i Vietnam men som fick planteras om och nu har fått franska rötter.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".