Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – KONST

Damien Hirst gräver guld i Venedig

Publicerat söndag 14 maj kl 07.30
Mårten Arndtzén: Det enda som saknas här är magi
(4:27 min)
The Collector
1 av 4
"The Collector". Foto: Mårten Arndtzén/Sveriges Radio
Hydra and Kali Discovered by Four Divers
2 av 4
"Hydra and Kali Discovered by Four Divers". Foto: Christoph Gerigk © Damien Hirst and Science Ltd. All rights reserved, DACS/SIAE 2017
Sphinx
3 av 4
"Sphinx". Foto: Prudence Cuming Associates © Damien Hirst and Science Ltd. All rights reserved, DACS/SIAE 2017
Demon with Bowl (Exhibition Enlargement)
4 av 4
"Demon with Bowl (Exhibition Enlargement)". Foto: Prudence Cuming Associates © Damien Hirst and Science Ltd. All rights reserved, DACS/SIAE 2017

Sedan genombrottet med de ikoniska djurkropparna i formalin på 1990-talet har den brittiske konstnären Damien Hirst lyckats slå världen med häpnad upprepade gånger. Nu är hans namn än en gång varit på tapeten, sedan hans nya projekt "Treasures from the Wreck of the Unbelievable" öppnade på två stora konstmuseer i Venedig.

Titel: Treasures from the Wreck of the Unbelievable
Plats: Palazzo Grassi och Punta della Dogana, Venedig
Konstnär/konstnärer: Damien Hirst
Tid: Till den 3 december

För snart tio år sedan upptäcktes ett märkligt skeppsvrak på havsbottnen vid Afrikas östkust. Vraket visade sig vara identiskt med en sägenomsusad farkost som förliste i Indiska oceanen för 2000 år sedan, tillsammans med de ofattbara rikedomar den bar på. Låter det som en saga? Det är det.

Redan i entrén till Punta della Dogana – ett av de stora museer där Damien Hirst nu visar upp denna skatt – kan man läsa att "The truth lies somewhere between the lie and the truth". Sanningen finns alltså någonstans mellan lögnen och sanningen (men på svenska går ordleken förlorad).

Sedan följer sal på sal av egyptiska sfinxer och faraoner, mångarmade indiska gudinnor i våldsam kamp med grekiska hydror, Titaner som äter sina barn och mesopotamiska demoner och fan och hans moster. Man fattar att den där skutan sjönk för det tar aldrig slut. Och praktfullt är det.

I ljusgården på det andra museet, Palazzo Grassi, reser sig en 18 meter hög, huvudlös djävul i vad som ser ut att vara brons - och har man då, som jag, redan avverkat ett av museerna så känns det nästan helt normalt.

Uttrycket är i huvudsak romersk-klassicistiskt - det vi än idag betraktar som det mest realistiska sättet att avbilda kroppar, skulpturalt - och många av statyerna är övervuxna av koraller och annan marin växtlighet, som de samlat på sig under årtusendena på havsbottnen, mycket färggrann och fullständigt konstgjord.

En del av de lite småskaligare sakerna är prydligt presenterade i museimontrar, ofta med små informativa texter till, som om de var alldeles på riktigt. Men så vänder man sig om och, hoppsan, där står en förgylld transformer i en monter. Eller en korallbevuxen Musse Pigg.

Allt det här är förstås exemplariskt postmodernistiskt, både i sitt fria vrakande och mixande ur konsthistoria och antik mytologi och i sin ironiska lek med idén om det autentiska: det där arkeologiska fyndet som plötsligt ställer alla vedertagna sanningar på ända.

Och ändå är det inte alls bara fria fantasier: Damien Hirst och hans team har läst på och det här är - också - ett smörgåsbord av klassisk bildning. Illiadens ekfraser, fornegyptisk monoteism, antik medicin och Dantes inferno är bara något av allt det man kan plocka upp, som små munsbitar av kulturhistoria, i lagom långa föremålsbeskrivningar.

Att man inte kan vara riktigt säker på att det stämmer får man vackert svälja, om man ska med på resan med "The Unbelievable", som skutan hette.

Nästan kusligt träffsäkert, som samtidsallegori.

Och detta serverar oss Hirst alltså just som fake news och alternativa sanningar kommit på modet i den verkliga världen. Med tanke på hur lång tid det här måste ha tagit honom är det nästan kusligt träffsäkert, som samtidsallegori.

Men sensmoralen i den här sagan handlar nog minst lika mycket om de svällande muskler som den berättas med. Begreppet "instagramkonst" har aldrig varit så relevant som här. "Treasures from the wreck of the unbelievable" är marknadsföring ner till varenda tångruska, en reklamkampanj för varumärket Damien Hirst och dess comeback på konstmarknaden efter några år av fallande kurser.

Och vem var det som ägde den där ofattbara skatten som gick i kvav på Jesu tid? En konstsamlare förstås. En myt skräddarsydd för sådana som Francois Pinault att spegla sig i. Han äger båda museerna som visar utställningen, och en hel del av Hirsts tidigare verk.

Det enda som saknas här är magi.

För trots att Damien Hirst samlat ihop detta överdåd av allt det stoff som drömmar vävs av, alla sagorna om våldsam undergång och evigt liv som lagrats i de årtusenden av mänsklig civilisation som han haft att leka med; och trots att hans konstfabrik tagit fram så stora och läckra statyer, så uteblir den närhet till det stora i livet som man kan uppleva inför bra konst.

Trots att Hirst rör sig över både årtusenden och kontinenter, så förflyttar han inte mig en meter.

Kanske är det konstruktionen och marknadsstrategin som ställer sig i vägen, den lite för uppenbara viljan att förföra både massan och den exklusiva kundkretsen. Jag vet inte. Vi får se hur det går.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".