Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
(8:06 min)
Konststölder i DDR kartläggs
Publicerat måndag 29 maj kl 07.30
Uwe Hartmann leder proveniensforskningen vid Centret för förlorade kulturföremål som ska ta sig an de stora konststölderna i DDR.
Uwe Hartmann leder proveniensforskningen vid Centret för förlorade kulturföremål som ska ta sig an de stora konststölderna i DDR. Foto: Daniela Marquard/Sveriges Radio

Över 70 år efter andra världskrigets slut syns ännu ingen ände på efterforskningarna om konsten och kulturskatterna som nazisterna stal av judar. Nu har det tyska Centret för förlorade kulturföremål också fått i uppdrag att kartlägga de fortsatta konststölderna efter kriget, i det sovjetockuperade Östtyskland och under DDR-regimen.

Det handlar om hundratusentals föremål varav en del såldes för att få tillgång till eftertraktad västvaluta.

Det började redan hösten 1945 med jordreformen – alla markegendomar på mer än 50 hektar förstatligades, ägarna tvingades flytta och de flesta tog sig till de västra delarna av Tyskland. I det som kom att kallas slottsbärgningen beslagtogs inte bara mark och fastigheter utan all inredning – möbler och konst.

– Väldigt mycket förstördes. En del fördes till Sovjetunionen som krigsbyte. Men det som var kvar och ansågs värdefullt togs till depåer och museer, berättar Uwe Hartmann vid Centret för förlorade kulturföremål i Magdeburg.

Efter den tyska återföreningen har en del kunnat återlämnas till sina ursprungliga ägare men fortfarande återstår en stor mängd föremål där ursprunget måste bestämmas.

Visserligen har tidsfristen för att göra anspråk på förlorad egendom för länge sedan gått ut. Men här gäller också museernas egna etiska regler. Man vill inte behålla något som har kommit till samlingarna på orättmätigt sätt. Och det måste man först undersöka, säger Uwe Hartmann. Han är chef för proveniensavdelningen, som forskar om föremålens ursprung.

Väldigt mycket förstördes. En del fördes till Sovjetunionen som krigsbyte. Men det som var kvar och ansågs värdefullt togs till depåer och museer.

Under arbetet med konstföremål som stals under nazi-tiden, vilket är och ska förbli centrets huvuduppgift, har det gång på gång dykt upp föremål vars historia också innehåller stationer i Sovjetunionen och DDR. Men först nu har centret fått i uppdrag att systematiskt kartlägga de statligt organiserade stöldaktionerna som genomfördes i flera omgångar i Östtyskland efter kriget.

En av de mest dramatiska aktionerna genomfördes under ett par dygn i januari 1962. Några månader efter att Berlinmuren började byggas gav chefen för säkerhetstjänsten, Stasi, order om Operation Ljus. Under stort hemlighetsmakeri plundrades tusentals bankfack och kassaskåp som tillhörde människor som hade flytt västerut. Konstföremål, smycken, mynt- och frimärkssamlingar, porslin, originalmanuskript – mängder med värdefulla kulturskatter forslades iväg i lastbilar.

Stora och särskilt värdefulla tavlor – verk av Lukas Cranach, Albrecht Dürer och Rembrandt – lämnades till museer i DDR. Men mycket såldes och omvandlades till eftertraktad västvaluta.

I ett första skede ska nu centret i Magdeburg kartlägga hur dessa aktioner gick till. Och allt eftersom man får fram information om enskilda verk ska den läggas in i databasen som redan finns över förlorad konst från tiden 1933 till -45.

Susanne Zwick visar hur man kan söka i den allmänt tillgängliga databasen – efter konstnär, ägare eller institution. Den innehåller nära 170 000 detaljerat beskrivna objekt, och flera miljoner som är mer summariskt beskrivna. Det är både förlorad konst som eftersöks och verk som nuvarande ägare misstänker kan ha stulits från sina ursprungliga ägare, och som kan ha passerat flera händer och handlare sedan dess.

Det nya uppdraget innebär också många nya utmaningar, säger Uwe Hartmann. Mängden föremål – bara den första plundringsvågen omfattade hundratusentals objekt, enligt Uwe Hartmann. Identifieringen, visserligen hade Stasi långa listor från Operation Ljus-aktionen men där står bara typ av föremål – skulptur, målning – inte konstnär eller ägare, just för att man inte skulle kunna spåra tillbaka till ursprunget. Museerna var underbemannade och saknade resurser att inventera det som hamnade där. Och därför hände det också att anställda snodde med sig saker som ändå ingen visste fanns i förråden.

Att det har tagit så lång tid, mer än ett kvarts sekel sedan murens fall, för att börja reda ut de stulna föremålens härkomst beror bland annat på att själva temat har fått mer uppmärksamhet på senare år, också i populärkulturen, till exempel med filmen "The Monuments Men", om nazisternas konststölder.

Men människorna som flydde från DDR behövde också tid att rota sig i sin nya tillvaro. Det är först nu som de själva har tid eller deras barn börjar bli intresserade av att spåra upp saker som blev kvar i DDR.

Nazisternas konstplundring var så unik i sin omfattning och grymhet och att det sedan hände igen om än under andra ideologiska förevändningar men med liknande metoder, det saknar motstycke.

Arbetet med att efterforska stulna kulturskatter har skett i vågor berättar, Uwe Hartmann. I Västtyskland ansåg man först att det var avklarat redan på 60-talet, efter de ersättningar som hade betalats ut till dess. På 90-talet tog det ny fart, dels när Östtyskland öppnades upp i och med återföreningen och dels i samband med antagandet av Washington-principerna, den internationella överenskommelsen om aktiv efterforskning och återbördande av konst stulen under nazi-tiden.

I Tyskland kommer det här alltid ha en särställning, tror Hartmann.

– Nazisternas konstplundring var så unik i sin omfattning och grymhet och att det sedan hände igen om än under andra ideologiska förevändningar men med liknande metoder, det saknar motstycke, säger Uwe Hartmann vid Centret för förlorade kulturföremål. Han hoppas att man också i kommande generationer ska fortsätta att minnas offren. Och allt eftersom ögonvittnena går bort blir föremålens historia desto viktigare genom att fortsätta berätta om det som skedde.

De efterlevande är inte längre lika intresserade av att få tillbaka förlorad egendom – däremot vill de att man påminner om det öde som drabbade deras släkting och som ett konstverks vandring mellan olika händer kan vittna om.

Att reda ut ursprunget har också blivit allt viktigare för konsthandlare och museer, eftersom det ökar ett verks såväl historiska som ekonomiska värde, berättar proveniensforskaren Uwe Hartmann vid centret som är beläget på en stillsam gata med en lång rad stora vackra villor från förra sekelskiftet.

– Ja, det finns en del att forska om här i våra egna kvarter, förklarar medarbetaren Freya Paschen och pekar ut en villa. Där bodde en hög nazist med en stor samling beslagtagen så kallad "entartete kunst", berättar hon innan vi skils åt.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".