Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – LITTERATUR

Jamaica Kincaids själfulla debutnoveller är enastående

Publicerat tisdag 20 juni kl 06.45
Sandra Stiskalo: Magiska och realistiska noveller
(2:17 min)
Jamaica Kincaid
Jamaica Kincaid. Foto: Annie Leibovitz

Den amerikansk-karibiska författare Jamaica Kincaid skriver kritikerrosad skönlitteratur där teman som postkolonialism, ungdom och mor-dotter-relationer återkommer. 1983 debuterade hon med novellsamlingen "På flodens botten" som nu kommer i nyöverättning på svenska.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "På flodens botten"
Originaltitel: "At the Bottom of the River"
Författare: Jamaica Kincaid
Översättare: Madeleine Reinholdsson
Antal sidor: 117

"På flodens botten" behöver läsas med samma eftertänksamhet och koncentration som man läser poesi. Meningarna kräver omläsning. Inte för att de är invecklade utan för att språket är så mättat av betydelse.

Berättarjaget i novellerna är undflyende, det finns ingen information om henne. Men hon ger intryck av att vara en ung kvinna, kanske är hon ännu ett barn. Hon betraktar sin tillvaro: bina som surrar runt hibiskusbuskarna, vittvätten som torkar och rottingsoffan på verandan.

I novellen "Min mor" skildras en emblematisk avresa som framkallar en gråt som får hela kroppen att skaka, en gråt som enbart ett avsked från en mor kan åstadkomma. Efteråt när jaget kommit fram till den nya platsen infinner sig en frid och en handlingskraft som känns igen.

Novellerna i "På flodens botten" är drömska och själfulla men det finns inget absurt i dem.

I flera av berättelserna spelar naturen en viktig roll. Varje ört, varje kronblad och klippblock tycks ha ett värde och en uttänkt plats. Den respektfulla och uppmärksamma blicken på världen gör att novellerna får något bibliskt över sig.

Jamaica Kincaids litteratur har ibland kallats för magisk realism. Själv beskriver hon sina böcker som magiska och realistiska, men inte magiskt realistiska. Och jag håller med. Novellerna i "På flodens botten" är drömska och själfulla men det finns inget absurt i dem. Skimrande skulle jag kunna kalla dem, översättaren Madeleine Reinholdsson gjort ett mycket fint jobb.

Det kanske låter som om jag tycker att novellerna främst utmärker sig genom sin suggestiva stämning och sitt lyriska tonfall. Men det gör jag inte.

De är i högsta grad världstillvända. De handlar om verkligt förtryck och om förlust, särskilt den alldeles enastående novellen "Svarthet" vittnar om ensamhet i strukturer. Där skildras en inre antirasistisk kamp som berör mig starkt. Kincaid skriver: "I svartheten tystnar min röst. Först då frigörs mitt individuella jag och jag avvisar alla slumpmoment i min tillvaro och så uppslukas jag av svartheten så att jag blir ett med den..."

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".