Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – LITTERATUR

Ferrantes avslutning har allt man kan begära

Publicerat måndag 26 juni kl 06.45
Sandra Stiskalo: Tillhör nu klassikerna
(2:08 min)
"Det förlorade barnet" är den fjärde och sista delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett.
"Det förlorade barnet" är den fjärde och sista delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett. Foto: Norstedts

Berättelsen om väninnorna Lila och Elena – deras vänskap, kärleksliv och förluster – är en internationell litterär sensation. Nu kommer fjärde och avslutande delen, "Det förlorade barnet", på svenska.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Det förlorade barnet"
Originaltitel: "Storia della bambina perduta"
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Antal sidor: 480

Neapelkvartetten är, bland mycket annat, en romansvit om lidelsefulla uppbrott. "Det förlorade barnet" inleds med ett sådant. Elena lämnar sin professor till make för en pånyttfödd kärlek till barndomsvännen Nino Sarratore. Men när hon väl kommer till Neapel visar det sig att han svikit henne. Nino har inte brutit upp från sitt äktenskap och han kommer aldrig att göra det. Elena upplever det som om han bedrar henne med sin egen fru.

Om de tre första delarna i Ferrantes kvartett skildrar Elenas uppåtgående klass- och bildningsresa, hur hon tar sig från det fattiga och våldsamma kvarteret till universiteten och litteraturen, så tecknas i "Det förlorade barnet" en omvänd resa.

Intrigerna är geniala, vändningarna otaliga, ibland överdrivna och melodramatiska men alltid uppiggande.

Elena återvänder småningom till kvarteret som ensamstående mor till tre döttrar. Men jag fylls inte av något större medlidande inför det. För det är inte av tvång eller nödvändighet som Elena flyttar tillbaka, utan för att åter få tillgång till språket och motiven som först gjorde henne till författare. Att det rör sig om ett förtäckt karriärdrag kan jag förstås inte vara helt säker på, eftersom ingenting är entydigt hos Ferrante.

En sak vågar jag nog ändå påstå och det är att den här romanen handlar om språk. Lila som erfarit och orsakat andra så mycket ont upplever i "Det förlorade barnet" den yttersta smärtan. Elena försöker då driva sin väninna att prata napolitanska – deras språk för uppriktighet – i hopp om att det ska förlösa hennes tårar och befria henne. Men Lila tiger. Och sorgen och vreden gräver ett stort hål inuti henne.

Jag läser Ferrante för handlingen. Intrigerna är geniala, vändningarna otaliga, ibland överdrivna och melodramatiska men alltid uppiggande. Det är så sällan skönlitteratur har allt det som Neapelkvartetten har: psykologisk djup, analys av tid och struktur och ett oemotståndligt och spännande händelseförlopp. Den här sviten, vars sista del har allt man kan begära av en roman, tillhör nu klassikerna.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".