Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
FILMRECENSION

"Annabelle: Creation" – En dussinvara från skräckfabriken

Publicerat onsdag 9 augusti kl 12.21
"Så klyschigt att det nästan är komiskt"
(2:06 min)
Filmen Annabelle: Creation 2 får en tvåa i betyg av P1 Kulturs Roger Wlson.
Filmen Annabelle: Creation 2 får en tvåa i betyg av P1 Kulturs Roger Wlson. Foto: Foto: Warner Bros.

"Annabelle 2: Creation" är bruksskräck som känns helt själlös. Det menar Roger Wilson som har sett den svenske regissören David F Sandbergs film.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Annabelle 2: Creation"
Regissör: David F Sandberg
Manus: Gary Dauberman
Skådespelare: Anthony LaPaglia, Miranda Otto, Stephanie Sigman m fl
Genre: Skräck
Betyg: 2 av 5

Det blir så klyschigt att det nästan är komiskt när spelplatsen för Annabelle: Creation presenteras i filmen: En ensligt beläget gård, bebott av en dockmakare och hans sjuka fru. De har bestämt sig för att göra om sitt hus till ett barnhem, men inte tänkt på att hela deras ställe verkar vara fyllt med inventarier från gamla skräckfilmer.
Här finns en djuuuup, uttorkad brunn. Undrar om det kommer att hända något läskigt här? Och här är en gammal serveringshiss, som man liksom inte kan stänga luckan till. Undrar om någon kommer att krypa in i den? Och här är ett låst rum på husets övervåning, som barnen absolut inte får gå in i. Undrar hur många minuter av filmens speltid det tar innan någon faktiskt gör det?

Lite välvilligt skulle man kunna kalla det här bruket av generiska skräckfilmsmiljöer för en hyllning till den klassiska skräckfilmen. Men mest känns det som ett manusskrivande som är anpassat till en publik som helt enkelt inte vill bli skrämda av något som de inte redan känner till. Det riktigt okända verkar vara för läskigt för dem.

För några veckor sedan så försökte Guardian-journalisten Steve Rose lansera uttrycket post-horror, alltså postskräckfilm. Ett samlingsnamn för okonventionella skräckfilmer som till exempel den postapokalyptiska It comes at night som hade svensk biopremiär i början av sommaren. En film som var rätt konstig och långsam, och där folk lämnade salongen under visningarna.

Begreppet posthorror sågades nästan direkt, som okunnigt och förolämpande mot en skräckfilmgenre som trots allt har innehållit väldigt mycket bra. Men kanske borde han ha tänkt tvärtom. För det som behövs är väl snarare ett avskräckande samlingsnamn för alla de förutsägbara och extremt strömlinjeformade skräckfilmerna som fyller biorepertoaren. De där som är uppbyggda för att få dig att hoppa till exakt så många gånger i biofåtöljen att du känner att du fått valuta för biljettpriset.

För det är den typen av bruksskräck som Annabelle 2 är. En film som skräms effektivt, men som känns helt själlös. Lite som att ingen orkade skriva klart manuset och göra rollfigurerna och scenerna till något mer än klichéer. Tekniskt sett finns däremot väldigt lite att anmärka på, så svenske David F Sandberg har gjort sitt jobb. Men inte mycket mer. Bara ytterligare en dussinvara från skräckfabriken.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".