Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION - LITTERATUR

Lättläst och intensivt i Raattamaas romandebut

Publicerat fredag 11 augusti kl 08.30
"En oprivat öppenhet hos poeten Raattamaa"
(2:58 min)
Poeten Lars Raatamaa romandebuterar med "Dö andras död".
Poeten Lars Raatamaa romandebuterar med "Dö andras död". Foto: Fanny Varga

Lars Raattamaa är poet och arkitekt och "Dö andras död" är hans romandebut. Den ger upphov till en intensiv meditation, menar Göran Sommardal.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

När jag kommer till sidan 158 tänker jag för första gången tanken att Lars Raattamaas roman "Dö andras död" är en post-agnostisk motsvarighet till John Donnes Me­di­tation XVII. Det är där man hittar den ofta citerade passagen: "varje människas död förminskar mig, för jag är inmängd i mänskligheten; och därför fråga ej för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."

Här finns samma självklara solidaritet med och meddelelse i andras död och liv som gällde det de egna, och det är gestaltat med en saklig självklarhet som i Raattamaas fall alltid har stavats utopi. Raattamaa vore inte Raattamaa om inte utopin också tog form av ett Sprawl, den verksbeteckning han begåvat sin föregående 8 verk med. Och som i hans roman betecknar förorten, livsplatserna, kollektivet, det anti-auktoritära icke-centrum.

I hans roman är följaktligen alla beståndsdelar utspridda, utglesade: orterna, tidsavsnitten, skepnaderna, tankarna och känslorna som grupperar sig kring de tre: Anni, Anti och Alfuera. I Blackeberg och Bastuträsk. I ungdom, vuxenhet. Historia, politik. Och det är själva romanformen som håller utspridningen samman. Inte handlingen, inte summan av upplevelserna. Utan livet och tanken gestaltat och utförd på varje enskilt ställe, exakt så, med en noggrannhet som aldrig tar paus.

Läsningen av "Dö andras död" ger upphov till en intensiv meditation mer än påskyndar bladvändningen. Ändå är det en förvånansvärt lättläst och tydlig text, allt från avsnitten där vännerna förenas, skiljs och förenas till styckena där författaren låter husen tänka i sällskap med Olle Engkvist och Sven Marke­lius och till dialogerna om frestelsen, sveket. Och däremellan berättartexterna utförda med varierande grammatisk puls, men alltid med en rytm som håller ett särskilt liv i läsningen.

Det finns en oprivat öppenhet hos poeten Raatta­maa, som han har tagit med sig till romanen, en sakligt personlig stil, som aldrig söker sin signatur. Så sällsynt i de påträngande signaturernas tidsålder.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".