Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION - LITTERATUR

Knivskarpt minnesarbete i Nordenhöks nya roman

Publicerat torsdag 14 september kl 07.00
Göran Sommardal "Förförd att ana bristningsgränsen"
(3:09 min)
Hanna Nordenhök
Hanna Nordenhök. Foto: Sara Moritz.

Författaren Hanna Nordenhök debuterade 2007 och har sedan dess gett ut  en diktsamling och två romaner. Nu kommer hennes tredje, Asparna.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Asparna
Författare: Hanna Nordenhök

Minnesarbetet spelar en viktig roll i Hanna Nordenhöks nya roman, precis som i hennes två föregående. Varelser som lagt ut sina mänskliga spår, och som nu spåras upp. Och även om romanen består i två kronologiskt åtskilda berättelser så är de så intimt och intrikat sammanfogade att deras historiska skiljaktighet snarast stärker den läsande kohesionskraften.

Varelser som lagt ut sina mänskliga spår, och som nu spåras upp.

Navet för båda historierna är Råby, i den första versionen kallad Räddnings-Inrättning, och i den andra ungdomsvårdskola. I båda fallen avsedda för vanartiga pojkar.

Nordenhöks förmåga att språkkänsligt separera de båda historiska belägenheterna, utan slående åthävor och utan att någonsin förfalla till pastisch eller jargong, skapar hos läsaren en uppmärksamhet som gör växlingarna mellan de både berättelserna så litterärt knivskarpa att det förefaller som att man plötsligt lämnar ett rum för att träda in i ett annat. Och med denna skärpta uppmärksamhet blir man också i stånd att betrakta och erfara de liksom skeva men ändå väsentliga likheterna mellan liv och död och skeenden på de båda scenerna. Utan att den likheten förenklas eller pedagogiseras.

Pojkarna, mödrarna, misären contra den fördömda välviljan, den sociala disciplineringen: det prekära räddningsarbetet.

Pojkarna, mödrarna, misären contra den fördömda välviljan, den sociala disciplineringen: det prekära räddningsarbetet.

Att berättaren av historien själv intar en plats i denna dubbla mimesis, och därmed bryter mönstret, skapar också en nödvändig utsiktspunkt, precis som vargvalpen i den andra historien bidrar med en extra existentiell klåda. Medan läsarens blick, i takt med att tiden fortskrider, koncentreras på familjelikheterna berättelserna emellan, tillåter sig Nordenhök samtidigt att breda ut sammanhangen och förvilla likheterna.

De ord som får mig att begripa är på samma gång är de som bedrar mig.

Och "Asparna", som gett romanen dess namn, får utgöra en plats utanför kronotopia, ett hägn där tid och världar för ett ögonblick kan fås att försvinna. Men språkets utsökta exakthet påminner mig också oavbrutet om hur de ord som får mig att begripa på samma gång är de som bedrar mig.

Och att språket alltid fyller denna dubbla funktion som instrument för både begrepp och bedrägeri. Så svindlande nära sina föremål kommer Nordenhöks beskrivning, att man tycker sig förförd att ana bristningsgränsen.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".