Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
RECENSION – FILM

50 vårar: Svettig fransk klimakteriekomedi

Publicerat torsdag 12 oktober kl 06.00
Nina Asarnoj recenserar filmen 50 vårar
(2:41 min)
Agnès Jaoui spelar Aurore, kvinna i klimakteriet, mor och bästa väninna i ett.
Agnès Jaoui spelar Aurore, kvinna i klimakteriet, mor och bästa väninna i ett. Foto: Folkets bio

Den franska klimakteriefilmen "50 vårar" är en lite svettig återträff med skådespelaren och regissören Agnès Jaoui, som gjorde succé med filmen ”I andras ögon” år 2000.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Filmens titel: 50 Vårar
Originaltitel: Aurore
Regissör: Blandine Lenoir
Manus: Blandine Lenoir och Jean-Luc Baget m.fl.
Skådespelare: Agmès Jaoui, Thibault de Montalembert m.fl.
Genre: Dramakomedi
Betyg: 3 av 5

Agnès Jaoui vräker upp balkongdörren i den bohemiska lägenheten och hetsdricker ett glas vatten. Hon är i hormonell obalans och svettas oavbrutet. Redan i filmens allra första scen etableras att nu blir det fullt fokus på övergångsåldern. Varför finns det pacemakers och metallskruvar till skelettet, men ingen bot mot vallningar, frågar sig Agnès Jaouis rollfigur desperat.

Nej, det kan man ju undra, men den läkare hon besöker avråder bestämt från en hormonkur, eftersom forskning visat att det där labbandet med östrogen kan ge oönskade bieffekter. Men Agnès Jaoui är inte bara svettig, hon är ensamstående tonårsmor också, arbetslös och snart mormor, meddelar den vuxna dottern.

En kvinnlig belägenhet som faktiskt är ganska ovanlig i filmberättelser. Även om Isabelle Huppert förra året på ett genialt sätt gestaltade den här nyorienterande fasen när barnen flyttat ut. Det gjorde hon i regissören Mia Hansen-Løve's  respektfulla ”Dagen efter denna”, en film som inte behövde draghjälp av någon klimakterie-komik.

Men i ”50 vårar” verkar det som om regissören Blandine Lenoir tror att kvinnlig åldersnoja måste förvandlas till komedi för att slinka ner. Eller buskis kanske är en mer korrekt beskrivning. I en scen träffar huvudpersonen Aurore en kvinnlig handläggare som också är 50+ på arbetsförmedlingen. De två kvinnorna möts över en bordsfläkt i orkanstyrka där de sitter och torkar sina respektive nedsvettade blusar.

De här vallningarna plågar efter ett tag inte bara personerna i filmen utan även mig som åskådare. Det är lite synd att regissören åtminstone inte fläckvis, vågar vila i en vanlig livsberättelse, när nu Agnès Jaouis intelligenta kroppslighet och timing, tyst berättar precis det filmen vill säga. Ja, att det finns ett liv under och efter vallningarna också. Om nu någon tvivlade på det.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".