Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Separatistiska grupper växer allt mer på sociala medier

Publicerat torsdag 12 oktober kl 06.33
"Det märks att gruppen behövs"
(4:28 min)
Yrsa Keysendal, Rebecka O'Nils och Caro Wikbro Carlen är medlemmar i gruppen Skrivgäris.
Yrsa Keysendal, Rebecka O'Nils och Caro Wikbro Carlen är medlemmar i gruppen Skrivgäris. Foto: Shadi Rostamzadeh/Sveriges Radio

Grupper för enbart tjejer och personer som varken identifierar sig som kvinnor eller män växer snabbt på Facebook och sociala medier. En av grupperna heter Skrivgäris och är ett forum för allt som rör skrivande.

Vad ska min huvudkaraktärs hund heta? Hur använder ni pluskvamperfekt? Skriver ni i kronologisk ordning eller utgår ni från scenarion? I gruppen Skrivgäris diskuteras skrivande högt och lågt. Yrsa Keysendal, Caro Wikbro Carlén och Rebecka O’Nils har skrivit till varandra via gruppen men aldrig träffats innan. Nu sitter de på golvet i Yrsas etta, dricker kaffe och pratar om en skrivutmaning som pågår i gruppen. Yrsa Keysendal startade Skrivgäris 2016 och är förvånad över hur snabbt gruppen växt.  

– På ett dygn hade vi hundra medlemmar och sedan har det fortsatt i den takten väldigt snabbt, säger Yrsa Keysendal. 

Idag har Skrivgäris nära 3600 medlemmar och är långt ifrån den enda Facebookgruppen med ändelsen gäris - som betyder tjejer. 2013 grundades Skrivgäris modersgrupp Streetgäris. Streetgäris är en grupp som fungerar som en plattform för tjejer och personer som varken definierar sig som män eller kvinnor som vill stödja varandra. Att grupperna utesluter killar är inget som Yrsa ser som något problematiskt.

– När en sådan här grupp skapas står plötsligt så många på sidan av och ropar: ”Hallå! Jag vill vara med!”. Men killar får inte vara med i det här rummet, tyvärr. Jag tycker inte att det är hårt men folk uppfattar det som otroligt provocerande. Det märker jag speciellt när jag pratar med äldre män i min släkt. De blir lite såhär ”oj oj oj, det här sticker i mina ögon” och då får det gärna göra det. Jag kan känna att det är riktigt härligt att det får sticka lite i folks ögon.

Varför blir grupper som stänger ute vissa allt vanligare? Varför är grupperna så populära? Och varför behövs dem? Skrivgäris-medlemmen Caro Wikbro Carlen menar att grupperna behövs för att skapa trygga rum där man kan prata fritt utan att samtalet styrs av maktstrukturer.

Det är så sjukt mycket pepp, så mycket space och så mycket kärlek i gruppen.

– Dessa grupper är liksom ingen förbigående trend. Det är såhär samhället ser ut, vi behöver skapa egna rum. Och det märks ju, gruppen behövs. Det är så sjukt mycket pepp, så mycket space och så mycket kärlek i gruppen. Detta är folk som aldrig har blivit hörda. Nu får de en egen plattform, säger Caro Wikbro Carlen. 

Rebecka O’Nils har varit medlem i gruppen sedan den startade. För henne har gemenskapen i gruppen blivit en ögonöppnare.

– Att läsa om alla medlemmar i gruppen som går igenom samma kamp som jag själv med tankar om perfektionism och att få höra vad folk har för tips för att ta sig ur det, det har gett hur mycket som helst.

En annan fördel med att vara medlem i gruppen Skrivgäris är att medlemmarna tillsammans spräcker hål på den klassiska författarmyten, säger medlemmen Rebecka O’Nils. Här finns inga glamorösa bokförlag eller romantiska skrivmaskinsklyschor. Skrivgäris består helt enkelt av skrivande människor med heltidsjobb och studier som försöker skriva trots att tiden kanske inte alltid finns, berättar Rebecka O’Nils.

– Myten om en författare som sitter med ett glas rödvin eller en kopp kaffe och skriver, den förutsätter ju att alla människor som skriver har tid för det. Men vi vanliga människor skriver ju i mellanrummen. 

Vad krävs då för att få till en träffande historia? Hur skriver man för att väcka känslor hos ens läsare? Och hur får man egentligen en tråkig text att leva? Yrsa Keysendals bästa tips är att skriva om det som man kanske egentligen inte alls vill skriva om.

Skriv om det som du inte vill skriva om för att du skäms så jävla mycket över att skriva om det.

– Skriv om det som känns. Skriv om det som du inte vill skriva om för att du skäms så jävla mycket över att skriva om det. Skriv om det.

Man kan tänka att texten man skriver ska kännas lite som ett öppet sår, säger Rebecka O’Nils.

– Jag tänkte på ett citat jag hörde av Amanda Oms. När hon bedömer konst tänker hon: ”Har det här kostat konstnären någonting att producera? Finns det något här som har gjort ont? Är det här ett sår?" Att ställa sig frågan "Kostar det här någonting för mig att skriva?" är en riktigt bra fråga att ställa sig själv när man skriver. Om svaret blir ja på den frågan är man ofta någonting bra på spåren.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".