Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DANS

Existentiellt och naket av Dimitris Papaioannou

Publicerat torsdag 9 november kl 13.33
En fysisk gestaltning av inre bilder
(2:29 min)
"The great tamer" av Dimitris Papaioannou
"The great tamer" av Dimitris Papaioannou på Dansens hus. Foto: Julian Mommert.

För två år sedan gästspelade den grekiske multikonstnären Dimitris Papaioannou på Dansens hus i Stockholm. Nu är han tillbaka med The Great Tamer.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Johann Strauss musik är inte det enda som ger associationer till Stanley Kubricks "2001 - a Space Oddyssey. Det dyker även upp två astronauter i föreställningen, och scengolvet är uppbyggt med gråa träskivor till ett sluttande, böljande och kargt månliknande landskap som andas väldigt mycket rymd, samtidigt som den här miljön kan ses som något slags metafor för existensen, på ett lite Beckettskt vis. Här ägnar sig elva dansare åt ett slags utforskande av tillvaron. De lyfter på golvskivorna och klär snabbt av sig, så det blir mycket naket. Det här är ett sådant verk som tydligt visar hur viktigt det är med tillit inom ensemblen – att vara helt naken på scenen är alltid en utmaning.
 
Dimitris Papaioannou titulerar sig både bildkonstnär, regissör och koreograf, och han svarar själv för hela det sceniska konceptet. Formen ligger väldigt nära bildkonsten, dansarna blir som levande skulpturer och det blir många tablåbilder med surrealistiska inslag, många illusionistiska effekter med poetisk cirkusestetik. Ett par uppryckta skor visar sig ha rötter, en helkroppsgipsad man får sitt gips bortknäckt på ett väldigt ljudligt vis, armar och ben växer upp ur jorden, kroppar dekonstrueras visuellt, förvrängs, knyts ihop och morfas, till exempel genom att någon blåser på en annan, eller får någon att liksom rinna ner i ett hål.

 Man kan säkerligen roa sig med att applicera Freud på detta verk. Det är drömlika scener och ett slags illustrationer av det undermedvetna, som en fysisk gestaltning av inre bilder av tillvaron. Ganska mörka och absurdistiska bilder, med mycket upprepningar.

Man bjuds verkligen in att fylla i sina egna tolkningar, och det är späckat med kulturella referenser, som Kubrick till exempel, men det är samtidigt ett ganska krävande verk. Inte minst eftersom tempot är så långsamt, så det är lätt att tappa koncentrationen. Man undrar vart allt detta ska ta vägen, och det kan man fortsätta undra även när föreställningen är slut. Men det är väl å andra sidan precis just vad den övergripande existentiella frågan handlar om.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".