Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vilken Julie!

Publicerat måndag 3 oktober 2005 kl 07.46

Höstens mest omskrivna teaterpremiär är utan tvekan Strindbergs Fröken Julie på Dramaten, i regi av Thommy Berggren och med Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie som Jean och Julie, samt Ingela Olsson som Kristin.
  Och efter en inställd generalrepitition och rykten om oenigheter i ensemblen kom den så till premiär i helgen, Strindbergs allra mest kända pjäs om midsommarnatt, om kvinnan av börd och mannen av folket.

Halvkvinna och halvman beskriver Julie sig som i Strindbergs pjästext. I Thommy Berggrens bearbetning har det blivit till en halv kvinna och en halv man. Och jag undrar över den markeringen - om den pekar bort från könsproblematik, till en mer allmän psykologisk upplevelse av att inte räcka till, som människa. Hos Berggren får Julie inte heller på slutet försvinna ut med sin rakkniv mot sin död, utan han tar in henne igen på scenen och låter henne badande i blod lägga sig på det stora bord som står där, betraktad av ett barn med änglavingar… En offersymbolik som inte behövs.
  Men - innan dess - vilket spel, vilken temperatur, vilket svar med besked till alla oss tvivlare, som ändå undrat hur det skulle gå med så sliten pjäs och rena rama kändishysterin i kombination. För de är helt enkelt riktigt bra - alla tre på scenen. Det är samlat, svettigt, stundtals fnissigt. Persbrandts Jean så stel i tjänarrollen att han nästan verkar störd i början, sen stor och stöddig men också krampaktig i sin strebervilja. Brallor med hängslen, bar överkropp - han låter sig förföras. Och vem skulle inte göra det av Maria Bonnevies Julie. För nog är hon så vacker att hon bara kunde står där och låta sig beses, blond och stolt - Men det är just att hon inte bara står där, som får henne att skimra och växa som skådespelare. Hon sitter inte ett ögonblick fast i sin egen skönhet - hon vill bara känna, leva, dofta, dansa - GÖRA något! Hon rör sig, hennes blick rör sig, hon tar på Jean, händerna far över hans hud och kön - och det finns en ostyrighet, en oberäknelighet hos henne som hela tiden är spännande att se på.
  Ingela Olssons Kristin sen, som har självklar vardag och närhet med Jean - eller Johan som hon får kalla honom. Det källarkök som de rör sig i, som Lennart Mörk gjort till en murrigt teatral och lite överlastad scenografi - det gör de till sin värld under de här timmarna. De äter och tjafsar, vant.
  Och det är vad jag tycker om med den här uppsättningen, förutom slutet då - att den i sin tur liksom äter av teatern, den äter den här välkända texten. Thommy Berggren är sig själv och sin teatersyn trogen. Det är spelet som får stå för dubbelhet och som får maktförhållandet på scenen att växla, flera gånger om - och inte bara så som det sker i pjäsen utan också mot pjäsen. Strindberg blir mycket tydlig, men lika tydlig blir den tid som gått, sen dess. Och - allra tydligast blir skådespelarna.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".