Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Fotogiganter på Moderna

Publicerat tisdag 4 oktober 2005 kl 10.30

Moderna Museet i Stockholm har nu upplåtit sin största sal till tre av 1900-talets viktigaste fotografer. Diane Arbus, Lisette Model och Christer Strömholm.

Finns det en kvinnlig och en manlig blick? Och är det två motsatta sätt att se? Tja, det är i alla fall en idé på modet i konstvärlden där genustänkandet numera ersatt alla ismer och givit museicheferna något att hålla sig till när de anslagsgivande myndigheterna kräver jämlikhet. Att sammanföra fotografer med likartade teman men olika kön i samma utställning är politiskt korrekt - men vad säger det?

Diane Arbus, Lisette Model och Christer Strömholm - alla tre sysslade med vad som brukar kallas Street photography, vilket bara inledningsvis hade med gatuliv att göra. Nej, det handlar om udda människor – för att uttrycka det milt. Eller mer exakt freaks – sådana som förr i tiden ställdes ut på nöjesfält. Alltså de extremt avvikandes liv.

Risken med sådana motiv att de åldras fort. Strömholms bilder av transsexuella har blivit den svenska fotografins Grindslanten. Strömholm har lyckats introducera sina utsatta så väl att laddningen försvunnit.

Tydligast syns tidens gång i Diane Arbus bilder av dvärgar och handikappade. När de först publicerades var fotografierna så provokativa att en del undrade hur Arbus fått komma sina modeller så nära inpå livet - erbjöd hon sexuella tjänster i utbyte? Ryktena säger en del om hur mycket hennes motivkrets skilde sig från det accepterade men visar också hennes förmåga att nå betraktaren – för det här är starka bilder. Hon såg sina modeller som en slags aristokrater. Med tiden har bilderna blivit ikoner, sammanfattningar av en fotoestetik som lika gärna kan gälla reklam som socialreportage. Arbus blev en slags subkulturernas hovmålare som fortfarande dominerar genren.

Strömholms fotografier har klarat sig bättre. De överlever inte genom berättelserna om hans färgstarka liv utan genom att han bygger sina bilder så väl. Också i ögonblicksbilderna följer han måleriets grundregler med militär disciplin, slumpen har mycket liten plats.

Och vem vet, kanske har Strömholm en mjukare, mer kvinnlig blick …OK, jag kan nästan höra honom skrocka vid den sorten komplimang, men det finns ett inkännande i hans bilder som Arbus saknar. Hon är som en boxare som vill vinna på knock out. Strömholm vill bli vän med dem han möter.

Lisette Model, som är utställningens överraskning, var urtypen för en intellektuell centraleuropé, österikerska med djupa kunskaper om 12-tonsmusik och avantgardekonst. Hennes blick på det nya hemlandet USA tycks mig mer resignerad än Diane Arbus vars lärare hon var. I Models bilder dominerar skuggorna rent bokstavligt. Här finns gatubilder av fotgängarnas ben, några enkla men intensiva fotografier av rika amerikaner som tar hand om flyktingar efter kriget och så de fattiga på Lower East Side. Det liknar scener ur en film noir där deckaren måste förlora.

Men om utställningen inte visar något definitivt om manligt och kvinnligt seende, visar den i alla fall hur märklig vardagen är – och hur vardagligt det overkliga är - åtminstone när en bra fotograf håller i kameran.

                                                 Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".