Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Hotakainens tragikomiska litteratur

Publicerat onsdag 5 oktober 2005 kl 07.45

Isakskatedralen heter den nya romanen av Kari Hotakainen, som förra året fick Nordiska rådets litteraturpris för Löpgravsvägen. Den blev också en publik succé, sålde över 60 000 exemplar i Sverige. Katarina Wikars har läst.

För förra romanen Löpgravsvägen fick han alla upptänkliga priser plus Nordiska rådets, Kari Hotakainen. Den om mannen som gjorde vad som helst för att få ett egna hem åt sin redan upplösta kärnfamilj. Och var en spark i magen på mäklarsläktet.

Nu kommer Isakskatedralen, en drygt 150 sidor lång historia där själva kyrkobyggnaden bildar fonden, täpper till horisonten.

I början finns bara Paavo, en gammal man utan minne, vilket är ett populärt grepp nuförtiden i vår tid av kollektiv blackout. Men var inte oroliga för redan på sidan tre har det kommit tillbaka, om än i värdelösa fragment av det som kallas ens liv. Han har inte mycket framtid kvar sen frun dog framför teven av chocken efter finska skidtruppens dopingskandal i Lathis och sonen har flytt från det existentiella hålet Finland till bli religiös och förgylla katedralen i S:t Petersburg.

Vad kan en krasslig ateistfar göra åt saken, då finmekaniken har pajat? Försöka sig på en räddningsaktion förstås, bara han tar sig ut från lasarettet.

Det är faktiskt en hejdlös gubbskröna han skrivit Hotakainen, Finlands framsteg och bakslag filtrerade genom huvudet på klena gamla män, jag tror han gillar den genren. Och jag gillar honom, fast jag aldrig riktigt stått ut med grabbarnas Sture Dahlström. Med humor kommer man riktigt långt, slängiga one-liners uppblandade med svärta och en hyperrealistisk skildring av vad som händer i en kropp som förtvinar och hur man som gammal bara blir en trist utgiftspost i den kommunala vårdapparaten. Och hur världshändelserna faktiskt påverkar det egna hälsotillståndet, hur Estlands självständighet samma dag resulterade i ett slaganfall hos Tiilikainen på salen.  

Isakskatedralen har ändå ett ganska lätt anslag, mycket dialog, film fast i huvudet. Sen kan jag tycka att berättelsen allt eftersom liksom förlorar i skärpa och eventuell handling, men det kan också vara den antidepressiva medicinen  som liksom planar ut Paavos medvetande, besöket i S:t Petersburg blir till slut en grotesk feberfantasi om Putin och Stalin. Och Kekkonen. Här har hjärnor kokat förr, som det heter. Men på andra sidan, mot slutet väntar den tråkige sonen som låter som ett diskussionsprogram i sjukhusradion och Jesus och en gnutta glädje  måhända. Man kan inte dö om man bara har de gamla historierna i huvudet.

Katarina Wikars

katarina.wikars@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".