Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Paradise Now - berättelsen om två självmordsbombare

Publicerat fredag 7 oktober 2005 kl 07.46

Den holländsk-franska filmen Paradise Now vann Publikens pris på Berlins filmfestival 2005.

Den beskriver de sista 24 timmarna för två palestinska självmordsbombare innan de ska ta sig in över gränsen till Israel med sina bombbälten runt magen för att ta med sig så många tilltänkta fiender som möjligt i döden och samtidigt sig själva till Paradiset. De både huvudrollerna spelas av Hiam Abbass Lubna och Azabal Ashraf Barhom. Paradise Now är regisserad av Hany Abu-Assad.

Göran Sommardal har sett den.

Jag måste först erkänna att jag har lite svårt att finna mig tillrätta som åskådare till en film om palestinska självmordsbombare. Är det en spelfilm jag ser, där två enskilda, säregna, kanske t.o.m. egendomliga livsöden gestaltas? Där fokus inte ligger på den ohyggliga handlingen utan på de krafter och upplevelser som sätts i rörelse? Eller är det en exemplarisk moralitet, där just valet och motiveringen för att döda som en föreställd sista utväg ur förtrycket och förödmjukelsen är det som framförallt ska beskrivas?

Ingenting kan förstås vara helt vanlig eller normalt i ett ockuperat land, utom möjligen livets minsta gester, samvaron runt middagsbordet, kärlekens kortvariga blickar, kropparnas spel. Starkast intryck i Paradise now gör hela den passageritual, som beskriver de båda männens invigning i dödsprojektet. Tvagningen och klippningen, videoinspelningen, avskedet till familjen, det oåterkalleligas alla procedurer. Men där är filmen också dokumentär, det är så här det går till, det är så här det kan tänkas se ut, för den som förut ingenting vet.

Men när så omkastningen infinner sig, när själva handlingen sätts på spel, och de två självmordsbombarna tappar bort varandra, är det inte som att tanken och känslan i det ursprungliga temat intensifieras eller förklaras, utan som om en ny film läggs ovanpå den ursprungliga. Här räcker inte längre roll-karaktärerna till för att fördjupa förståelsen, här tar den ensartade spänningen över. ”Ockupanterna har lyckats med att se ut som offer”, säger Khaled till sin kamrat. I Paradise Now har de ockuperade förvandlats till idealgestalter. Och även om filmen långtifrån propagerar någon tes, snarare tvärtom ställs två radikalt olika ståndpunkter mot varandra, så förblir figurerna i denna dialog liksom sedda genom ett didaktiskt teleobjektiv.

Och som en sådan upplysning ser jag Abu-Assads film.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".