Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Jonas Karlsson som Erik XIV

Publicerat tisdag 11 oktober 2005 kl 07.47

Under 1899 skrev August Strindberg i rasande tempo tre av de elva historiska pjäser han totalt skulle komma att skriva, nämligen ”Folkkungasagan”, ”Gustav Vasa” och ”Erik XIV”. Han hade grundligt studerat sin svenska kungahistoria under ett år i Lund, pjäserna gjorde succé på teatern. Äntligen kunde Strindberg betala sina skulder och leva ”med dörrskylt, bankkonto och egen telefon” för att citera programbladet till uppsättning av ”Erik XIV” på Stockholms stadsteater som hade premiär i helgen. Här är det Lennart Hjulström som står för regin, och rollen som Erik XIV spelas av Jonas Karlsson.

Maria Edström såg föreställningen.

Jonas Karlsson är en skådespelare med, trots sin liksom eviga pojkspinkighet, en bred repertoar. Han kan spela urhygglot eller psychot, han kan spela snyggingen som alla brudar vill ha eller tönten som ingen vill ha, han övertygar som pretentiös författare eller som halvdebil chaffis. Och han gör det med mycket små medel, med sina egna medel, Jonas Karlsson är ingen manlig Meryl Streep som lägger sig till med en massa dialekter och jox. Nej, han litar på sig själv, att han inom sig rymmer allt han behöver.

Nu spelar han en galen kung, och kungar har han spelat förr, ni minns väl Gustav III. Och även här på Stockholms stadsteater litar Jonas Karlsson på sina uttrycksmedel, han är inte alls spritt språngandes, utan snarare en super-narcissist, van att alltid få sin vilja fram, van att alltid bara tänka utifrån sig själv. Hans sätt att lägga ena benet över det andra, vippa lite med foten och skratta sådär lite hjärtlöst är pregnant som en blyertsskiss.

Kort sagt, här känner vi igen makten, dess uppskruvade uttryck. Karlssons Erik skulle gjort sig i TV-sofforna. Och regissören Lennart Hjulström har gjort en stram, nerstruken version av dramat, kokat ner allt till benet så att det handlar om makt och vad den gör med en människa. Charles Korolys scenografi har också ett stiliserat drag med silvriga träd och mjuka böjliga spegelväggar - ett slags urplats för allsköns bespegling. Bengt Ernryds musik är både spröd, ödslig men med ett provokativt gung, ett sväng - är det inte lite kul med makt också, är som den gungar.

Många av rollerna dubbleras, och nästan alla har masker, utom Erik, hans Karin Månsdotter spelad med vederhäftighet av Stina Rautelin och Göran Persson i Leif Andrées gestalt. Och det är bredvid Andrées Persson, realpolitikern, med rakad skalle och en fysionomi som huggen i ett stycke, det är bredvid honom som Jonas Karlssons Erik med sitt fotvippande och falsettskratt får relief och ett motspel. Karlsson och Andrée, två lysande uppvisningar av maktens båda ansikten - de båda är förvisso klädda i 1500-tals kläder men det hela känns mycket Nu.

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".