Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Bob Dylan på Sverigebesök

Publicerat tisdag 18 oktober 2005 kl 11.07

Ständigt denne Robert Zimmerman med artistnamnet Bob Dylan. Är det inte en ny skiva så är det en ny bok eller en dokumentärfilm eller en konsert-DVD - eller en turné. Just nu åker Bob Dylan runt i Norden och ger konserter och igår kväll spelade han i Stockholm. Kulturnytts Mikael Timm var på plats i Globen.

Det enda säkra med en Dylan konsert att det inte låter som man tänkt sig. Allt är bekant, allt är nytt. Förväntningarna infrias och sviks i samma ackord. Ja, fortsätter jag några varv till på det här så blir det lika snårigt som en Dylan text från 67 så jag sätter punkt, något Dylan aldrig gör.

För många år sedan frågade jag Robbie Robertson, ledare för den legendariska rockgruppen the Band som ackompagnerade Dylan vid flera tillfällen, vad han hade lärt av Dylan.

- Att man kan går hur långt som helst, sade Robertson.

- Och vad lärde Dylan av Dig och de andra.

- Att plugga in gitarren i förstärkaren. Han hade svårt för det elektriska.

Där någonstans befinner sig Dylan fortfarande. När jag inför konserten lyssnar igenom skivsamlingen slås jag av att samme man kan skriva så olika sånger: visor, folkmusik, surrealistisk poesi, västernfabler, country, gammaltestamentligt, och så vidare och så vidare med en variationsrikedom som saknar motstycke.

Nyhetsmedia rapporterar med förvåning att Dylan nu har en ung publik vilket bekräftar den gamla sanningen att ingen får reda på det nya så sent som en journalist, ja det skulle möjligen vara en TV-redaktör. Ändå borde vi svenskar förstå det - detsamma gällde Taube. ”Eviga ungdom, mitt hjärta är Ditt” deklamerade Taube. ”Forever Young” sjunger Dylan. Taube hyllade den folkliga diktningen i Provence, Dylan skriver om den i Sydstaterna. Både var lärda, folkliga, egotrippade och hudlösa.

På Globen slås jag av med vilken grandios självsäkerhet Dylan uppträder. Det är bara kvällens tolkning som gäller. Därför har ingen gjort sin publik så lycklig som Dylan. Och ingen kan göra den så besviken.

Besvikelsen dominerar denna kväll, Dylan spelar inte en enda ton på gitarren, han är ute efter det lite hetsiga countrysoundet på den senaste skivan Love and Theft. Till det har han lagt en violinist som på spelningarna från slutet av 70-talet. Det kunde bli bra men Dylan har repeterat ännu mindre än vanligt. Gitarristerna måste titta på trumslagaren och basisten för att komma in rätt.

Rösten är söndersjungen. Värre är att han har eko på sångmikrofonen så att det låter lite utomhusspelning i på ett slitet badortshotell mixat av lomhörd nattportier som inte lärt sig knapparna på ljudanläggningen. Någon framför kända sånger men man hör varken texten eller sångaren.

Musikerna har gråa kostymer, hittat på något restlager från Breznevs tid. Arrangemangen blir konstigare och konstigare och trots att jag inte gillar det blir jag på något bakvänt sätt glad. Någon ropar ”spela något bra”. En annan ropar ”Bob, ljudet”.

Helhetsintrycket blir en slags country-surrelalism vilket är ännu egendomligare än det låter. Avslutningsnumret är All along the Wathctower där man faktiskt hör textraden ”There must be some way out of here, said the joker to the thief.

Det är den vägen Dylan letar efter. Därför jag kommer att höra honom också nästa turné. Det kan definitivt bli bättre, men inte mer levande.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".