Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Den evige Herr Evander

Publicerat onsdag 19 oktober 2005 kl 08.54

”I min ungdom speglade jag mig ofta” - så heter Per Gunnar Evanders nya roman. Det har hunnit bli några stycken, för denna 70-talsikon inom den svenska realismen.
  Mellan 1965 och 1993 skrev han tjugonio romaner, därefter följde sju års tystnad bruten av den efterlängtade återkomsten ”Samma sol som vår” år 2000. Och tre år senare ”Plötsligt medan dimman lättar” som fick fackföreningsrörelsens Ivar-LO-pris 2003.

Visst är det en bra titel, ”I min ungdom speglade jag mig ofta”, så bra att Evander faktiskt återanvänt den, samma titel har en radiopjäs från 1970 och som handlar om helt andra saker än den här romanen. Kanske var det som om titeln inte fått det verk den förtjänade förrän nu. Och lite självironiskt är det, ”i min ungdom”, Evander har väl aldrig riktigt slutat att spegla sig, att nästan kokettera med sin svidande självrannsakan.
  Det finns något dråpligt i den här historien, som börjar med meningen ”Nästan hela den sommaren förflyter med leda och huvudvärk.” Och denna intensiva leda får författar- jaget att till slut ta sitt pick och pack, plus de dagboksanteckningar som ska resultera i en ny bok, och tillfälligt flytta ut till en bekants sommarstuga. Men någon bok blir det inte, för snart blir ledans upphov mycket tydligt – sorgen över dottern Andreas död. Och hur sorgligt detta faktiskt och uppriktigt än är, så blir de påföljande händelserna med olycksaliga båtfärder och den obligatoriska vistelsen på psykavdelningen ändå något av en sorgsen slap-stick. Relationen till den enarmade grannen Eskil har också de här övertonerna, deras avsked tex balanserar på en smal egg mellan allvar och komik.
  Naturligtvis kommer det också en kvinna i vår hjältes väg, en av alla dessa moderliga som värmer med sina psykologiska tolkningar. Och naturligtvis märker han det knappt, det han däremot kan gå och älta är sveken – ”min så kallade före detta fru” som han genomgående kallar ex-hustrun.  
  Han en riktig gammal tvärvigg, vår bäste herr Evander, men en som kan kosta på sig att vara både jobbig och patetisk. För vad han bjuder på, som alltid, är den där sirliga skärpan, det där envisa sökandet efter det exakta uttrycket, den där ständiga detaljskildringen av vad som sker mellan oss människor. Som så här: ”Han ser varken arg eller ens särskilt ledsen ut. Möjligen ger han brådstörtat sken av någonting helt annat, möjligen med ett stänk av förtvivlan i röstläget och ordvalet, möjligen en tillkämpad sturskhet för att förkläda något annat, möjligen eller inte alls. Jag blir inte säker.” Slut citat.
  För sådana rader att man beredd att förlåta honom allt.  

Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".