Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lyrik i konsertform - Bengt Emil Johnsons nya

Publicerat måndag 24 oktober 2005 kl 07.45

Bengt Emil Johnson utgav senast samlingarna ”I grannskapet” 2001 och ”En gång till” 2003. Hans nya diktbok heter ”Medan sedan”, och undertiteln lyder ”Textblock komponerade och arrangerade av Bengt Emil Johnson”. Magnus Florin har läst.

Det finns stora ord och små ord, och Bengt Emil Johnson är gärna uppmärksam på de smärre orden, dem som vi knappt märker innan de har passerat, eftersom det fanns större och mer anspråksfulla ord att buga sig för. Men småord som ”medan, sedan” kommer tillbaka och dröjer sig kvar och kan visa sig vara de mest talande och betydande när tillvaron ska beskrivas. ”Medan, sedan” är nära släkt med ett annat johnsonskt ordpar, nämligen ”nu, nyss”, ett utryck från författarens barndom, från farmor, från dialekten, och jag ler när det dyker upp i den nya boken: obemärkt, i en utkant på en sida, som en vänlig påhälsning från förr, bland många vänliga påhälsningar, i en bok som är mycket brokig, liksom plötsligt kastad ur en hatt med tusen lösa lappar, och samtidigt förtöjd med tusen trådar vid hela författarskapet, från debuten med ”Hyllningarna” för över fyrtio år sedan.

”Medan” var förresten titeln på en av Bengt Emil Johnsons text- och ljudkompositioner från slutet av sextiotalet, och med det i minne är det i den nya boken ovanligt uppenbart att tonsättaren Bengt Emil Johnson är medskrivare - med delat sinne för improvisation och konstruktion, upptäckt och uppfinning. Boken är både lyrisk fundering och underhållande konsert, och läsaren deltar i en aktivistisk händelse på en scen, samman med en hel hoper namngivna medverkande, alla mer eller mindre älskade special guests: bland dem Carl Jonas Love Almqvist och Thelonious Monk; Lucretius och Per Henrik Wallin; Ben Webster, Öyvind Fahlström, Thomas Thorild, Werner Aspenström och en eller annan sångsvan, korp och havsörn. Bengt Emil Johnson gillar korsningar och ser till att diktens huvudbana möter tvärbanor: ett snurr av motrepliker, sidokommentarer, påminnelser, så att man till slut läser boken åt alla håll, vimmelkantig av uppmaningar att agera: ”Fyll i här!”, eller frågor som: ”Hur låter våren?”

Överhuvudtaget finns många frågetecken i boken, tvekanden, aningar, ansatser, omstarter. ”Aningsgränsen” är ett ord som dyker upp, och jag tänker att den här poesin är ingen plats för triumf och påstridighet, utan en plats för dunkla förkänslor, aningar, varselkänslor, som har med den större topografin att göra: världens hjärna, naturens kropp.

Slutligen: det är en ljus bok, tillmötesgående, sällskaplig, men man ska inte ta miste: bakom hörnet i Bengt Emil Johnsons dikter väntar alltid den stund då du är slutligen passerad, då ”nu” slutligen blivit ”nyss” och ”medan” ”sedan”.

Magnus Florin

magnus.florin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".