Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vi älskar våra könsroller - eller?

Publicerat måndag 24 oktober 2005 kl 07.46

”Vi älskar våra könsroller” - det var rubriken på ett samtal på Kulturhuset i Stockhom i helgen. Och att rubriken verkligen stämmer bevisas genom att biljetterna till debatten tog slut på tre timmar - nästan som en rockkonsert.

Det var Stockholms Stadsteater och den statliga kommittén för jämställdhet inom scenkonsten som bjudit in. Utgångspunkten för samtalet och kommittens hela arbete är att teaterscenen är precis som samhället i övrigt: Det är männen som spelar dom stora rollerna. Hur ska man ändra på det?

På podiet fanns skådespelarna Gunilla Röör, Lo Kauppi, Lotti Törnros och kritikern Johan Hilton samt moderatorn Catti Brandelius.

Cecilia Helderyd satt i publiken.

Catti Brandelius:

-Jag har en fråga till alla teaterchefer, till kommittén, till alla i publiken ....jag undrar hur vi får fler intressanta kvinnoroller där kvinnor har yrken och inte bara är ett tillbehör till männen?

Catti Brandelius fråga snirklade sig som en röd tråd genom samtalet som ofta spretade iväg åt olika håll. Är problemet att det inte finns några intressanta kvinnoroller skrivna, eller är det att dom inte sätts upp, eller är problemet inte teater utan samhällets bristande jämställdhet och vad har egentligen publiken för ansvar?

Skådepelerskan Gunilla Röör såg tillbaka på sin tjugoåriga karriär och sa att hon var nöjd med att ha fått spela så många olika och komplexa kvinnoroller, men sa att det inte varit en självklarhet:

- De kommer inte av sig själva, roller som Sabina Spielrain utan man får kämpa, vilket inte män behöver göra, det finns alltid en Erik XIV att spela eller Mackie Kniven.

Gunilla Röör tyckte sig ana ett mönster där de klassiska teaterpjäserna gav kvinnorna mossiga roller medan modernare dramatiker oftare skrev intressantare kvinnoroller.

Fast Johan Hilton undrade hur vanligt det egentligen är:

- När Pinter fick Nobelpriset uttalades sig en skådespelska och sa att det var roligt eftersom han skrev så starka kvinnoporträtt...man blir ju helt häpen..ska det ens behöva påpekas? Vi är så vana att det är komplicerade mansporträtt att Pinter blir ett undantag.

Johan Hilton menade också att kritikerna bidrar till att pjäser med intressanta kvinnoroller hamnar i skuggan av pjäser som handlar om män. Enligt honom tolkas ofta pjäser som handlar om manliga relationer, som En Handelsresandes död eller Arbetarklassens sista hjältar, som pjäser som säger något om samhället i stort, medan pjäser om kvinnor och kvinnors relationer bara ses som något som handlar just om dom själva.

En klar majoritet av teaterns publik är kvinnor, varför väljer dom att gå och se pjäser där kvinnor ofta hamnar i bakgrunden? Lotti Törnros förklaring var att det inte ingår i den manliga självbilden att gå på teater. Men det förklarar ju egentligen bara männens frånvaro i teatersalongen och inte varför kvinnor vill se teater om och av män. Den frågan förblev obesvarad under lördagens samtal men kommer svaret på någon av dom kommande fem seminarierna som Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet anordnar i Göteborg och Stockholm under hösten.

Cecilia Helderyd

cecilia.helderyd@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".